Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Otillräcklighet, sorg, barn

Sju år som superhjälte

I dag är det 14 år sedan vi gifte oss. Och precis i dag är det 7 år sedan som han dog. Min Tomi. Denna konstiga kalenderdag, som alltid fångar mig med obeskrivligt många känslor.
 
I dag hade jag som föresats att klippa min gräsmatta. Det tar flera timmar, det är en stor yta, men det ska regna kommande dagar så jag ville få det gjort under dagen. Barnen skulle vara sysselsatta med fotbollsläger, så jag skulle nog hinna både klippa gräs, laga lunch tills de kom tillbaka och förbereda deras badkläder.

Jag undrar vem du ska bli.

Jag undrar vem du ska bli. Om några dagar blir du 13 år, och innan jag har förstått att du ens är det, så är du vuxen. Jag ser på dig att du bli mer och mer lik din pappa. Och jag önskar så starkt att han fanns kvar här, så att du kunde formas efter hur han var. Att din pappa kunde få sätta spår, inspirera, visa och lotsa dig.  Att han fick hålla dig i handen.
 
”Saknar du pappa?” sa du i går. ”Jag tänker att jag hade haft mer gemensamt med pappa än jag har med dig, mamma.

Jag glömde att du är död

I dag fick jag en sådan plötslig lust att spela upp en låt för dig. Som om inget hade hänt, som om vi hade pratat om musik med varandra bara häromdagen. För några hundradelar av en sekund glömde jag bort att du är död.
 
Är det inte konstigt att det var en så liten detalj som en ovidkommande låt, som fick mig att glömma att du är borta. Ingenting som rörde barnen, inte saknad som talade, inte något livsomvälvande.

Att slåss

Jag slåss för precis allting. Jag är så utmattad i muskler och sinne. Visst kan livet stundom kännas som en enda lång kamp, men jag trodde att enträgen vinner, att solen var tänkt att titta fram efter regn, eller att den där kampen mest var ett uttryckssätt. 
 
Min man blev sjuk för åtta och ett halvt år sedan. Han kämpade, slogs, försökte tvinga undan cancern. Jag kämpade och slogs för och mot allt annat.

Hur lever man utan en pappa?

Jag minns den dagen då min man berättade för våra barn att han snart skulle dö. Kanske ett av de starkaste ögonblicken i allas våra liv. Jag stod utanför rummet där han satt med båda barnen i famnen. Han ville ta det samtalet själv. Jag stod utanför, redo att ta emot, om de alla skulle falla.
 
Min dotter kom ut först. Jag tog med henne på en liten promenad genom sjukhemmet. Jag frågade henne om hon förstod vad pappa hade sagt.

Det enda riktigt viktiga

Jag har ett hem som är ett fullständigt kaos. Det ligger skor, kläder, bandyklubbor och kartonger med nytryckta böcker i hela hallen. Vi får ofta balansera noga för att nå fram till toaletten och letar i panik varje morgon för att hitta rätt par skor. Det finns hundra saker som jag borde fixa; lägga nytt golv i barnens rum, tapetsera den där väggen som har stått utan tapeter i flera år, städa ur tvättstugan, putsa fönsterna på övervåningen, organisera mina arbetspapper, sortera ut sådant vi inte använder ur förrådet, klippa gräset.

Det där som inte syns

Min dotters busskort hade slut på pengar, men busschauffören lät henne åka med ändå. 
”Be pappa sätta in mer pengar på det bara.” hade han sagt till henne. 
När hon berättade detta för mig såg jag att hon hade glansiga ögon. Sorgen, som så sällan syns i hennes blick, visade sig nu med tveklös tydlighet.   

Det var ett kort samtal, en kommentar, sagd i all välmening och utan att busschauffören hade kunnat veta något om just min dotters familjesituation.

Jag visste det

Snart fyller mitt äldsta barn 12 år. Snart är det sex år sedan hans pappa dog. Han har alltså levt halva sitt liv utan sin pappa. Men jag tänker också på att jag har varit ensam förälder under längre tid än jag fick vara förälder tillsammans med barnens pappa.   

När vi blev föräldrar, den där klarblåa vårmorgonen i april, visste jag att vad som än händer i vår relation, med vårt äktenskap, så kommer jag i alla fall alltid att få dela föräldraskapet med honom.

Vi kämpar och slåss

Jag skriver alltid öppenhjärtigt och ärligt om min och mina barns sorg. Jag gör det för att visa hur sorgen ser ut för oss. Just nu gör den ont, väldigt ont. Inte i mig, men i mitt äldsta barn. Kamperna som utspelar sig här i vårt hus är stundom obegripliga att vi mäktar med. Vi slåss mot det grymma orättvisa, mot smärtan och saknaden. Vi slåss mot varandra, med varandra. Han slåss för sitt liv. Jag slåss för hans rätt att uttrycka sin sorg.

Jag vill berätta för dig!

Våra båda barn har lärt sig att åka skidor. De har lärt sig cykla, simma, dyka, läsa, skriva, räkna och spela piano och gitarr också. Och jag har tagit körkort. Det trodde du aldrig va?! Jorå, så våra liv snurrar vidare. Det är bara så obegripligt att jag inte kan få berätta sådana här saker för dig. För jag vill ju så gärna kunna göra det!    

Vår kyl och frys gick sönder för ett par år sedan, så dem har jag bytt ut.
Site Builder drivs av  Vistaprint