Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Krossade drömmar

Den starkaste flickan i världen

”Nu är det du som måste vara den starka, Monika.”
Jag vet inte  hur många gånger de orden har sagts till mig. Många sa det till mig när min man blev sjuk. Under hela sjukdomstiden. Det var vad jag sa till mig själv också då.
 
När han dog var jag också den som var den starka. Just då var det ingen som sa det till mig, tvärtom. Jag kände hur alla omkring mig gick och väntade på att jag skulle krascha. Men jag var den starka.

Du skulle inte känna igen dig.

Du skulle inte känna igen vårt hus längre. Jag har börjat byta ut våra möbler. Det finns dagar då jag skulle vilja slänga ut allting, rensa bort allt som minner om dig, bara för att få ny luft att andas. Men jag hinner inte. Och jag har inte råd att köpa nya möbler till hela huset. Och att radera en människa så totalt…det mäktar jag inte med. Din röda köksslev har jag kvar, det är den allra bästa sleven.

Sumpad tid

I dag tänkte jag på hur mycket jag har sumpat på grund av att min man dog. Hur mycket tid som har fått rinna förbi, och hur många upplevelser och möjligheter jag har gått miste om.
 
Egoistiskt tänkt. Men ärligt.
 
Så här var det: När vi var nygifta blev jag ganska omgående gravid. När vår son fyllde ett år blev jag gravid igen. Samtidigt som vår dotter föddes hade min man lämnat läraryrket och påbörjat sin polisutbildning.

Hur lever man utan en pappa?

Jag minns den dagen då min man berättade för våra barn att han snart skulle dö. Kanske ett av de starkaste ögonblicken i allas våra liv. Jag stod utanför rummet där han satt med båda barnen i famnen. Han ville ta det samtalet själv. Jag stod utanför, redo att ta emot, om de alla skulle falla.
 
Min dotter kom ut först. Jag tog med henne på en liten promenad genom sjukhemmet. Jag frågade henne om hon förstod vad pappa hade sagt.

Jag vill berätta för dig!

Våra båda barn har lärt sig att åka skidor. De har lärt sig cykla, simma, dyka, läsa, skriva, räkna och spela piano och gitarr också. Och jag har tagit körkort. Det trodde du aldrig va?! Jorå, så våra liv snurrar vidare. Det är bara så obegripligt att jag inte kan få berätta sådana här saker för dig. För jag vill ju så gärna kunna göra det!    

Vår kyl och frys gick sönder för ett par år sedan, så dem har jag bytt ut.

Sju och ett halvt år

Häromdagen var jag och handlade på Ica i all hast. Inte i min vanliga butik, utan i den som ligger lite längre bort från mitt hem. Jag försökte vara effektiv men kunde plötsligt inte minnas alls vad jag skulle köpa. Jag gick vilse bland gångarna och kunde inte komma ihåg i vilken ordning varorna fanns att finna. Efter en lång stunds förvirring insåg jag att det var precis i den här butiken som vi åkte dagen efter att min man fått besked av sin husläkare att han hade en tumör i ryggen.

Det var ju inte så här det skulle bli

Jag läser om en ny pjäs som visas på Stadsteatern i Stockholm. En pjäs om sorg. Det är en”berättelse om det svåraste; om att mista sitt barn och därmed också en förväntad framtid.”  

När jag läser texten, tänker jag att så är min historia också. Jag sörjer inte bara min man utan jag sörjer de barn som vi hade planerat att försöka få. För vi ville ha fyra barn. Jag sörjer att jag inte kommer att få bli gravid igen.

En ny sorg

När min man dog hade jag inte fyllt 34 år än. Ensamstående förälder och änka. Att förlika sig med just titeln änka har jag slutat försöka. Jag var/är ung och har kanske mer än halva livet kvar att leva. Jag var/är söt och är vackrare nu än någonsin förr så att möta kärleken igen var jag övertygad om att jag skulle kunna. Att få föda fler barn var jag också lika övertygad om.

Förlorade drömmar

För fem år sedan började jag och min man planera för en resa till Kina. Vi har en vän som bor i Peking så vi ville passa på att besöka honom under OS 2008. Jag har min födelsedag den 8 augusti och 08.08.08 skulle OS-invigningen äga rum, så min födelsedag skulle firas på den stora arenan. Vår vän ordnade biljetter till evenemanget och vi köpte våra flygbiljetter.

Några månader efter att vi hade betalat för biljetterna trängde sig cancern in i vårt liv.
Site Builder drivs av  Vistaprint