Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Döden

Jag var aldrig rädd för döden

När jag var liten var jag alltid rädd, för allt. För åskan, mörkret, ensamheten. Jag var rädd för hundar, fyrverkerier, fåglar, hav och sjöar, insekter, starka ljud. Jag var rädd för att gå själv över skolgården, att prata inför klassen, att dansa när någon såg på, att göra fel, att hamna utanför. Jag oroade mig för att jag inte skulle kunna somna på kvällarna, jag skrämdes av att se Hulken på tv och fasade för alla former av förändring.

Jag glömde att du är död

I dag fick jag en sådan plötslig lust att spela upp en låt för dig. Som om inget hade hänt, som om vi hade pratat om musik med varandra bara häromdagen. För några hundradelar av en sekund glömde jag bort att du är död.
 
Är det inte konstigt att det var en så liten detalj som en ovidkommande låt, som fick mig att glömma att du är borta. Ingenting som rörde barnen, inte saknad som talade, inte något livsomvälvande.

Trots allt

Min dotter firade sin treårsdag i glittrig silverklänning och lackskor. Jag minns hur hon sprang, skrattande och glittrande, längs med sjukhuskorridoren. För treårsdagen firades på avdelningen där hennes pappa just hade lagts in för rehabilitering, efter att den försa tumören opererats bort. Vi kunde ge henne en mysig dag, trots allt.   

Många barn har det så. Fler barn än vi vill tänka på har en förälder eller ett syskon med en svår sjukdom, som gör att födelsedagar, julaftnar och andra högtidsstunder måste firas på ett sjukhus.

Den där oväntade döden

Just nu läser jag en roman om ett ungt par där den ena plötsligt dör i en olycka. Jag läser gärna olika skildringar av sorg för att det är en universell känsla. Oavsett ålder och kön, oavsett anledning och plats, så är sorgens uttryck densamma.   

Sorgen kan vara obegriplig och svår. Särskilt den där oväntade och plötsliga döden, som inträffar utan förvarning. Eller? Kan man gradera sorger som mer eller mindre svåra?

Så tröstlöst orättvist

Det är en ljum och stillsam sommarkväll. Barnen springer runt och leker ”Burken”, sommarlovsfria, lyckopirriga. Deras skratt ekar över hela byn. Jag sitter och ser deras lek, hör deras fnitter och fylls av sådan tacksamhet.   

I nästa stund tänker jag att du borde ha fått vara här bredvid mig, och skördat den här frukten. Du fick inte se dem växa upp till de här trygga, glada, stora, fina barnen som de är i dag. Du fick bara vara med och lägga grunden.

Fem långa år

Den där reklamfilmen för chips; ”Nu är det dags för fredagsmys.”, spelades just på teven som står på i bakgrunden. Barnen är ute och leker, sommarlovslyckliga båda två, och jag hänger tvätt. Men när jag hör den där reklamjingeln kommer allting tillbaka.   

De sista veckorna av min mans liv vårdades han på sjukhus och vårdhem. På kvällarna åkte vi nästan alltid till honom men ibland stannade vi kvar hemma.

Våga prata om döden!

Jag vill rekommendera en film;Patch Adams, om en ung läkarstudent spelad av Robin Williams, som trotsar sina överordnade, genom att hävda att man inte kan bota sjukdomar om man inte ser HELA patienten. Det vill säga om man inte också lyssnar till patientens drömmar, rädslor och tankar.   

Här nedan är ett filmklipp är från den filmen (klicka på bilden så öppnas klippet). I klippet har Patch precis kommit på hur han ska närma sig den unge mannen som ligger döende i svår cancer, en aggressiv patient som kastar saker på sköterskorna och som skriker åt alla.
Site Builder drivs av  Vistaprint