Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.

I jämförelse kan inget mätas med det

Jag fick nyligen en fråga om hur jag reagerar på och hanterar situationer när jag ska stå och tala inför en stor publik, eller ta mig an andra svåra uppgifter. Som svar försökte jag förklara att jag har en historia som innehåller ögonblick som var svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Och i jämförelse kan inget mätas med det.
 
Jag tänker på den där dagen då jag som 32-årig småbarnsmamma, klev in på onkologiläkarens kontor vid min nyopererade mans sida, och inom mig anade att vi skulle få den värsta tänkbara domen under de kommande minuterna.

Trots allt

Min dotter firade sin treårsdag i glittrig silverklänning och lackskor. Jag minns hur hon sprang, skrattande och glittrande, längs med sjukhuskorridoren. För treårsdagen firades på avdelningen där hennes pappa just hade lagts in för rehabilitering, efter att den försa tumören opererats bort. Vi kunde ge henne en mysig dag, trots allt.   

Många barn har det så. Fler barn än vi vill tänka på har en förälder eller ett syskon med en svår sjukdom, som gör att födelsedagar, julaftnar och andra högtidsstunder måste firas på ett sjukhus.

Jag har gått vidare

Ibland konfronteras jag av personer som undrar om jag har fastnat i min sorg, om mitt sorgearbete inte kan fortskrida eftersom jag ältar min historia gång på gång vid mina föreläsningar. En berättigad fråga, men ibland förstår jag att de också undrar om jag gottar mig i min sorg och söker publicitet bara för att synas.   

Inget gör mig mer ledsen. Mitt mål har alltid varit, att med alla medel, göra världen, livet och samhället bättre för barn, särskilt de barn som lever i svåra livssituationer.

Sju och ett halvt år

Häromdagen var jag och handlade på Ica i all hast. Inte i min vanliga butik, utan i den som ligger lite längre bort från mitt hem. Jag försökte vara effektiv men kunde plötsligt inte minnas alls vad jag skulle köpa. Jag gick vilse bland gångarna och kunde inte komma ihåg i vilken ordning varorna fanns att finna. Efter en lång stunds förvirring insåg jag att det var precis i den här butiken som vi åkte dagen efter att min man fått besked av sin husläkare att han hade en tumör i ryggen.

Precis så jävligt är det

Jag har förstått att vissa cancerpatienter och anhöriga tycker att det är fel att kalla kampen mot cancer för just en kamp. Att det kan uppfattas som att de som förlorar kampen inte kämpat tillräckligt hårt, och att det är därför de dör. Att de kunde ha gjort något annorlunda eller bättre.   

För mig handlar det ändå absolut om en kamp. En kamp som vissa förlorar, och andra vinner. För precis så jävligt är det.

Fem långa år

Den där reklamfilmen för chips; ”Nu är det dags för fredagsmys.”, spelades just på teven som står på i bakgrunden. Barnen är ute och leker, sommarlovslyckliga båda två, och jag hänger tvätt. Men när jag hör den där reklamjingeln kommer allting tillbaka.   

De sista veckorna av min mans liv vårdades han på sjukhus och vårdhem. På kvällarna åkte vi nästan alltid till honom men ibland stannade vi kvar hemma.

Tillsammans ÄR man mindre ensam

När jag är ute och föreläser och informerar om hur man kan prata med barn om svår sjukdom, död och sorg, får jag ofta kommentarer som;   
”Du och din man pratade väl förstås mycket om det här. Om hans sjukdom och om vad som händer efter döden.”   

Med sorg i hjärtat måste jag då säga att vi inte pratade alls om det. Inte en enda gång.

Det var bara så mellan oss. De riktigt tunga och svåra sakerna pratade vi aldrig om, inte ens innan sjukdomens intåg.

Ensamt kämpande, för barnens skull

I går dog Lina Baldenäs. Hon skapade debatt om cancervården i Sverige och hennes sista tid var hon krönikör på GT. I en krönika skrev hon om sin kommande död. Jag läste och berördes. Hon skrev om sin tacksamhet över att hennes tre små barn och älskade make skulle tas om hand efter hennes död. Det var hennes trygghet. Att veta att familjen hade vänner omkring sig som står redo att ta emot när allt faller. (Läs hennes sista

Vår skyldighet som vuxna!

Forskning visar enighet kring att en av de svåraste förluster som kan drabba ett barn är att en förälder dör. I genomsnitt är det nio barn i Sverige, varje dag, som förlorar en förälder. Läs den meningen igen. Nio barn i Sverige, varje dag!   

Ändå är samhället fullständigt oförmögen att bemöta alla dessa barn. Det finns behjärtansvärda ideella föreningar som gör allt de kan, trots att de har svårt att få ihop finansiering.

Barn som närstående glöms bort!

I veckan var det världscancerdagen. I media uppmärksammades en enkät som gjorts av Nätverket mot cancer, som visar att 73 % av de närstående till cancersjuka inte erbjudits psykologisk hjälp från sjukvården. Jag var själv med och besvarade enkäten och jag är glad att resultatet uppmärksammas.   

”Det ställs stora krav på närstående i dagens cancervård. Patienter behandlas ofta genom öppenvården och är ofta sjuka i flera år.
Site Builder drivs av  Vistaprint