Jag ska nog inte berätta
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Jag ska nog inte berätta

Jag har fått den stora äran att delta i en verksamhet som riktar sig till barnfamiljer där en förälder har dött. För att ge dem stöd, speglingar och styrka. Som erfaren sorgearbetare ska jag få avsluta stunden med ett litet anförande, och har ombetts inge hopp och ljus. Visa att livet går trots allt vidare. Att allt blir bra. När jag nu sitter och förbereder detta inser jag vilket stort uppdrag det är. Vad ska jag säga?
 
Jag ska nog inte berätta om hur kallt det känns att ligga ned på badrumsgolvet, och grina tills luften tar slut, och kraften att resa sig upp är borta. Inte nämna att badrummet är enda platsen där du kan få vara i fred med dina tårar, enda stället där smärtan kan släppas fram. För i alla andra stunder finns det någon du måste orka åt, stötta vidare, vara trygg inför.
 
Jag talar nog inte om hur ont det gör att promenera till skolavslutningen, och vara den enda föräldern som är där ensam. Eller hur det är att stå ensam intill fotbollsplanen då barnet gör debut i knattelaget. Eller om ögonblicket då sonen lär sig cykla utan stödhjul. Eller stunden då dottern kommer på hur man gör det perfekta dyket från bryggan. Jag berättar inte hur oväntad och smärtsam sorgen vältrar sig in i hela kroppen i sådana stunder. Sorgen över att inte få dela upplevelsen med den andra föräldern.
 
Jag ska inte säga att tiden läker alla sår. För jag tänker inte ljuga. Jag kan inte säga att den spontana lusten att skicka det där sms:et, eller ringa lite snabbt bara för att berätta en rolig grej, avtar. För det gör den inte. Efter nio år tror jag fortfarande att han ska svänga in vid brevlådan, och vinka in i köket. Jag kanske inte ska säga det.
 
Jag berättar nog inte om hur svårt det är att fortsätta. Att se barnen växa, i en takt som man inte begriper. Hur det är att möta tonårsraseri, när man är minst lika förbannad själv. Jag håller tyst om hur tungt det är att bära allt, och hur svårt det är att hålla rädslan borta. Jag ska inte säga hur det är att alltid behöva stå stadigt på båda benen, när den där orken att resa sig upp från golvet fortfarande är borta.
 
Eller ska jag det..?
 
För allt det där svåra, svarta och tunga, är ju ändå värt precis allt. Efter tonårsraseri, skrubbsår och fotbollsträningar, efter att rädslan skrämts iväg och tårarna har tagit en paus, så finns allt det andra. Skratten. Den lilla handen i min. Famnen som lagar och betryggar. Blomsterkransen i håret på skolavslutningen. Och glittret i deras ögon! Glittret som alltid hittar in mellan sprickorna i det som är trasigt. Det ska jag berätta om.
 
Hos dem som vi har förlorat fanns en enda önskan; de hade inget hellre velat än få slåss mot rädsla, tonårstrots och mörker. De hade velat ligga på ett golv och gråta, känna tyngden i sina ben och till slut få krypa in i den där famnen hos den de älskar. Men de fick inte det. Så vi gör det åt dem. Vi älskar och glittrar. Lever.
 
Det tänker jag säga!

0 kommentarer på Jag ska nog inte berätta:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint