Livet efter
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Livet efter

Det finns ett före och ett efter. Som så många upplever då något livsomvälvande inträffar. Idag är det precis åtta år sedan som det blev ”efter”. Idag är det precis åtta år sedan han dog.
 
För mig blir det extra tydligt när jag ser film eller lyssnar på musik. Jag och vår son tittar ofta på film tillsammans, och nu i veckan satte han ord på något signifikativt. Vi tittade på en film med Tom Cruise och han frågade när den filmen gjordes. Jag svarade 2006.
 
”Så den gjordes innan pappa dog! Såg pappa den?”
 
Jag önskar att jag kunde fråga hans pappa det.
 
Men han finns inte här att fråga. Och jag hatar det!
 
Det finns ingen annan som minns det som vi två skulle minnas tillsammans. Om det ena glömde skulle den andra komma ihåg. Hur ska jag kunna komma ihåg allting från livet ”före”?! Det är omöjligt. Så jag kämpar just nu med att acceptera att fortsätta leva med halva, suddiga, trasiga minnen.
 
Men jag lever. Tänk att livet faktiskt fortsatte efter den där dagen då jag trodde att allting stannade. I åtta år har jag fortsatt. Jag andas, gråter, drömmer, älskar, och skapar nya minnen, varenda dag.

Jag vet personer som har förlorat sin lust att leva, som inte känner glädje i att livet snurrar på. För mig är det svårt att förstå. Jag, om någon, vet att livet kan bli så svart att det inte finns något ljus kvar, jag har varit där. Men att ha sett en älskad person, som inte vill någonting annat än att just få fortsätta leva, ändå tvingas ge upp sina andetag – det gör det nästan till en skyldighet att lära sig välja att leva livet. Jag vill inte bara överleva. Jag vill känna, smaka, höra, beundra, förvånas, skrämmas, och erövra alla delar av livet. Det gör ont, det är otäckt och svårt, men i slutändan så är det ju detta som är livet. Livet efter. Och helt ärligt, det är först nu efteråt som jag har lärt mig förmågan att verkligen LEVA.

1 kommentar på Livet efter :

Kommentarer RSS
Ewa Wennroth on den 5 juli 2017 13:04
Fina fantastiska starka Monika. Monika som med sin varma, rogivande röst vaggat mitt trasiga hjärta till sömns många nätter. Vi har mycket gemensamt du och jag. Jag kan absolut inte mäta mig med all din kunskap och klokhet. Jag som du gör så gott jag kan utefter min förmåga. Jag är förskollärare och skrev år 2002 min slut uppsatts och kan du tänka dig. Min frågeställning löd. Vilka tankar har barn om vad som händer efter döden? Jag liksom du förberedde mig omedvetet inför vad senare i livet skulle ske. Monika får ursäkta mina dålig formuleringar. Hoppas det går att tyda vad jag skriver. Har inte tiden att läsa igenom. Du vet hur det är när man har många barn runtomkring sig och att tiden är knapp. 2002 var jag färdig med min utbildning och livet stod framför mina fötter. Jag hade mitt drömjobb och letade nu efter dröm prinsen. Plötsligt stod han där på packhus kajen lång, brunögde och solbränd. Han var det vackraste jag någonsin sätt och han blev min. Kunde ibland inte förstå att jag fick vara med honom att han ville ha mig. Minns att på min födelsedag bad jag mamma fotografera honom lite extra. Så jag åtminstone skulle ha något minne och bevis på att denna snygging varit min. Känslan över att jag hade honom till låns fanns i mitt bakhuvud. Han gör nog slut men då har jag foton kvar och då kan jag leva ett helt liv lycklig på minnet av att han varit min. Så tänkte jag då. Men han ville stanna kvar. Kärleken var så innerlig och stark. Vi var oskiljaktiga. Kunde inte äta eller sova om utan varandra. 2004 föddes vår underbara fina Wilma. När hon fyllde ett år flyttade vi in i vårt nybygga hus. Henrik hade gjort allt mark arbete. Husgrunden gjorde han själv. Han var händig spelade gudomlig gitarr. Han kunde spela nästan alla instrument som han fick i sina händer. Han var öm, kärleks full rolig. Han var stark men också känslig. Barnen och mig satte han alltid först. Han oroade sig mycket över oss. Han sa ofta tänk om något skulle hända er. 2009 hände något fruktansvärt. Jag och barnen vaknade av en duns. När jag kommer in i badrummet ligger min 1.92 långa älskade man och krampar på det lilla badrums golvet. Jag får ingen kontakt hans blick är stel, tom och stirrande. Jag larmar SOS som inte uppfattar vad jag säger barnen står bredvid Wilma kräks rätt ut allt är kaos. Plötsligt blir allt tyst och stilla. Nu dör min kärlek tänker jag. Min själviska tanke dyker upp. Han får inte dö nu! Jag måste få ett barn till med honom först! Hur kunder jag tänka så mitt i allt? SOS kan inte höra mig men jag finner mig och påbörjat någon form av hjärt massage. Han har ingen puls och andas inte. Plötsligt ske ett under. Han rasslar till och ställer sig upp. Ovetande om vad som hänt. Ambulans kommer och vi åker in. Efter detta görs en rad undersökningar. Det var något med hjärtat. Medicin sätts in och under några månader utreds hans hjärta. Han jobbat på som vanligt och snart har vi nästan förträngt vad som kunde ha hänt. Läkarna har lugnat oss med att sådant här händer. Det kan hända igen men det är så liten risk. Oregelbundna hjärt slag har många och kan leva ett normalt långt liv. Vi känner oss lugna och planerar ett tredje barn. Den 18 november 2010 är det tre veckor kvar till förlossning. Vi är förväntans fulla. Det är bara ett problem. Henrik har legat i magsjuka så också Wilma. Men Henrik var dålig i flera dagar. Jag kontaktade sjukvårds upplysningen som så pytsa i honom socker salt lösning och tabletter mot hans svåra huvudvärk så kommer han snart vara på benen igen. Jag oroade mig flr att barnet skulle vilja ut tidigare och att Henrik inte skulle orka vara med under förlossningen eller att jag skulle bli magsjuk själv. Inte kul att föda barn då. På kvällen hade Henrik piggnat till han satt med oss vid teven. Alfred då 3 år bjöd pappa på godis bilar. Han tackade nej men ja till kramar istället. Imorgon är jag säker sugen på godis. Vi kröp ned tätt den kvällen efter att barnen somnat och jag var för första gången lättade efter flera tuffa nätter utan sömn. Nu gick det åt rätt håll. Blir det barn inatt så kan Henrik följa med och vara vid min sida. Han kröp tätt intill mig sked den kvällen och jag kunde till och med känna hans lust..lite lätt i min rygg. Jag log och tänkte nu är han snart på benen igen. Vi somnade gott i varandras armar. Kl 4:45 ringer min mamma och pappas klocka. De hade inte ställt den. Kvällen innan hade mamma packat en väska. De var beredda på samtal att komma och passa barnen när bebisen ville ut. De hade 18 mil att resa. I samma stund kl 4:45 vaknar jag som av ett ryck av ett bekant ljud som jag många nätter legat och lyssnat efter då jag inte kunnat glömma vad som hänt den där morgonen i badrummet. Henrik krampar stirrar med blicken huvudet dras bakåt. Denna gången drabbas jag inte av panik. Något konstigt lugn lägger sig över mig. Kanske för att vi rätt ut detta en gång tidigare. Jag larmar SOS som denna gången vägleder mig fint i HLR. Dra ner din man på golvet säger de. Jag är hög gravid och han lång och tung. Tänk om han slår i huvudet tänker jag. Vet inte hur jag lyckades men med en duns låg han på golvet och jag blåste, räknade och trycket allt jag hade över hans bröst korg. Barnen stod bredvid och tittade på. Ambulansen kom och duktiga människor tog över. De gjorde allt de kunde. Jag ringde svärföräldrarna som åter igen fick väckas upp mitt i natten i skräck! De hade en bit att köra och jag vågade inte vänta in ifall vi skulle in dem. Därför sprang jag utan skor ut i snön bankade på grann farbrorns fönster som i kalsongerna sprang med mig in och satte sig i soffan med mina barn. Sedan kom farmor o farfar. När Wilma så dem kräktes hon. Ambulans personalen sa åt mig att gå in med barnen i badrummet och stänga dörren. De ville skona dem ifrån att se sin pappa föras livlös iväg. Jag fick åka med den andra ambulansen som kördes av en kvinna som just kommit tillbaka ifrån mamma ledigheten. Hon väntade in mig. Jag packade ihop lite kläder till Henrik. Tänket att rena kallingar Per-Gunnar och en t tröja kommer han vilja ha. Jag tog på mig min finaste klänning den som jag nästan köpt i smyg flr det var lite dyr och onödig. Vet inte varför men jag ville inte se ut som ett vrak utan bh i nattlinne. Någonstans i bakhuvudet visste jag nog vad som väntade. Påväg in till sjukhuset småpratade jag och ambulans kvinnan. Jag frågade henne och ville ha ett ärligt svar. Tror du han överlever? Kvinnan svarade jag tror inte det. När kom fram såg jag killarna sim tagit Henrik omhand. De stod i dörrarna och jag tyckte en av killarna log. Då tändes ett litet hopp kanske han hade fel kanske har de fått igång honom. Jag kom in i akut salen där de jobbade med Henrik. De tog in mig på ett litet rum där jag fick sitta och vänta med en vänlig skötersk. Så kom det in en ung kvinnlig at läkare. Hon såg sammanbiten ut. Och hon sa det jag inte ville höra. Henrik är död. Vi gjorde allt vi kunde och du gjorde allting rätt Ewa. Ingen kunde ha räddat Henrik. Hjärtat var så svagt. Jag vet att jag vrålade ut min vrede och sorg. Efter en stund frågade de mig om jag ville gå in till honom. Jag hade ju rena kläder och hans deo med mig. Jag frågade om de kunde klä honom i dem och de gjordes. Jag kom in i ett kalt rum. Ett ljus var tänt. Där låg han min man 31 år ung. Han såg ut som om han sov. Jag kysste honom la mig på honom grät skrek. Efter en stund lugnade jag mig och började berätta för sköterskan som satt bredvid mig om vår kärleks saga. Hon grät stilla med mig. Hon bad mig ta av vigsel ringen på honom. Snart stelnar hans händer och då blir den svår att ta av. Monica här slutar jag för nu. Barnen vill ha mat. Jag hinner inte läsa igenom vad jag skrivit så massor med fel finns. Kanske jag skriver igen och berättar om min resa tillbaka och om hur det var att föda barn tre veckor efter makens hastiga bortgång. Massa Styrke kramar till dig du är så fantastisk!
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint