Sju år som superhjälte
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Sju år som superhjälte

I dag är det 14 år sedan vi gifte oss. Och precis i dag är det 7 år sedan som han dog. Min Tomi. Denna konstiga kalenderdag, som alltid fångar mig med obeskrivligt många känslor.
 
I dag hade jag som föresats att klippa min gräsmatta. Det tar flera timmar, det är en stor yta, men det ska regna kommande dagar så jag ville få det gjort under dagen. Barnen skulle vara sysselsatta med fotbollsläger, så jag skulle nog hinna både klippa gräs, laga lunch tills de kom tillbaka och förbereda deras badkläder.
 
Men det hann jag inte. Gräsklippningen var tung. Jag har gått med feber i kroppen ett par dagar så stegen var tyngre än vanligt. Matlagningen tog längre tid än jag tänkt och snart var barnen hemma. Jag följde med dem till sjön för ett dopp efter lunch men sedan fortsatte jag mitt trädgårdsarbete.
 
Efter ett par timmars slitande med gräset började jag få svårt att andas, och när det sedan blev svart framför mina ögon förstod jag att min kropp försökte säga något. Jag stapplade in i huset och drack vatten och kände då att hela min kropp var överhettad. Jag skyndade ner i duschen för att svalka mig, och där satte jag mig ned under den kalla strålen, och grät.
 
Allt kom över mig. Otillräckligheten. Klantigheten. Sorgen. Ilskan. Rädslan. Att gå ut under strålande stark sol och slita med en tung gräsklippare i flera timmar, när jag känt av feber i kroppen, det är ju dumdristigt. Att inte lyssna på kroppen förrän det svartnar framför ögonen, det är korkat. Att inte Tomi är här och hjälper till gör mig arg och ledsen. Och gräset är ändå inte färdigklippt, vilket kanske utgör den starkaste känslan. Att jag inte ens lyckas klippa gräsmattan på en dag. Tomi hade klarat det på bara några timmar.
 
Och där är det. Exakt där. Tomi hade klarat det. Så varför kan inte jag?! Den frustrerande otillräckligheten! Men när jag satt där gråtandes och överhettad i duschen tvingade jag mig själv att tänka på ett annat sätt. 

När det var Tomi som var här och klippte gräset, då fanns jag alltid bredvid. Då var det jag som såg till att han fick i sig ett glas vatten emellanåt. Det var jag som lagade lunch, tog hand om våra barn, hängde tvätten, bytte blöjor, bryggde kaffe, röjde på diskbänken, hanterade treårstrots och skrev inköpslista. Han klippte bara det förbannade gräset.
 
Och nu när han har varit död i sju år, inser jag att jag har gjort mer än någon vanlig människa skulle klara. För bara en superhjälte kan göra allt som jag har gjort. Att dels möta den allra största sorgen, och klara av att hantera den. Att våga varje ny dag, att välja nya vägar, att ensam äga och sköta två hus, med gräsmattor, trasiga kylskåp och slitna tapeter. Att ta körkort, hitta ny frihet, leta nya yrkesbanor och att kunna älska igen – bara det är en bedrift. Men att jag har ställt mig upp igen så rak, och samtidigt klarat av att vara en så trygg och närvarande mamma till två barn – det är verket av en superhjälte.

Jag måste intala mig det i alla fall. Så nu sitter jag och tittar på den lilla remsa gräs som ännu är oklippt. Fast jag försöker att se den stora yta som jag faktiskt har klippt. Jag har just korkat upp en liten flaska bubbel som jag hade tänkt skåla i för Tomi. Men jag tänker skåla för mig själv. Han kan få sitta här intill, i sin dimension, men i kväll är det jag som ska skålas för. För allt som jag har klarat av under de här sju långa, gräsliga, fantastiska, makalösa, svåra, glittrande, förunderliga, vackra superhjälte-åren.

2 kommentarer på Sju år som superhjälte:

Kommentarer RSS
Emelie on den 30 juni 2016 11:47
Ja det stämmer så väl, skåla för dig själv superhjälten! Stor varm kram!
Svara på kommentar


Linda on den 4 juli 2016 06:48
Jag småler lite när jag läser din mening. Han klippte bara det där förbannade gräset. Det är verkligen så, när man tänker på sig själv som otillräcklig. Att när maken är ute o snickrar eller gör något annat, så sköts markservicen och allt med barnen av dig/mig. Sträck på dig och var otroligt stolt över dig själv, allt som du har klarat av med och tillsammans med dina barn under alla dessa år utan honom! Man får bryta ihop och påminna sig om allt du faktiskt gör. Jag önskar dig en underbar sommar!
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint