Utan dig
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Utan dig

Snart har jag levt i sju år utan dig. Och i exakt på dagen sju år var vi gifta. Precis lika lång tid med dig, som utan.
 
I går lagade jag korv stroganoff till middag. Jag gjorde på det nya sättet, så där som du brukade göra, med gräddfil istället för grädde. ”Det nya sättet”– jag tänkte så men räknade efter och insåg att det inte är så nytt längre. Du visade mig det för väldigt många år sedan. Tiden är inte alltid förenlig med hur det känns.
 
Under de sju år som vi var gifta hann vi köpa sommarhus, lägenhet, flera bilar och ett radhus. Vi fick en son och en dotter, vi reste, lärde känna nya människor och skaffade oss nya yrken. Vi älskade, sörjde, slets, bråkade, försonades, upplevde skräck, och magi och du var min bäste vän.
 
Att lika många år har gått utan dig känns svindlande. Vi har ju knappt förstått att du är borta. Men jag summerar, tänker efter och tittar på vad jag har hunnit göra alla år utan dig.
 
Jag har rest och sett nya städer. Ensam, tillsammans med barnen eller med annat sällskap. Våra hus sköter jag så gott jag kan, med den ork jag har. Förstås inte alls lika bra som du. Jag har tagit körkort och jag har köpt en egen bil för första gången. Det trodde du aldrig att jag skulle göra. Jag hade velat se din förvåning, din stolthet över det. Jag har fått hjälp av andra längs med vägen. Jag har inte gjort allting ensam, men jag har gjort det utan dig.
 
Jag har träffat andra män, upplevt passionen på nytt. Jag har funnit en ny bästis och jag har vågat älska igen. Det trodde inte jag att jag skulle göra. Men du är nog glad att jag hade fel om det. Jag har tagit kliv in i nya yrkesuppdrag och åstadkommit saker som du hade varit så stolt över. Tänk om du hade kunnat se mig i det.
 
Varje gång jag går till graven, passerar jag det där huset vi ville köpa. Det stora, som vi trodde hade varit en skola. Det bor en familj där nu. Jag undrar vilka de är. Och varför det aldrig fick bli vi i det huset. Jag har ofta tänkt på det där ”om-et”. Om vi hade köpt det där huset intill kyrkan. Om du inte hade blivit sjuk. Om vi inte hade behövt leva utan dig.
 
Barnen är vad jag har levt för. Jag har fått se dem växa, förändras, dyka ner i olika faser och perioder. Jag har lagat mat, fast jag hatar det, jag har hållit mig vaken när de har haft magsjuka, vattkoppor och hög feber. Jag har plåstrat om skrubbsår, lärt dem cykla, simma, läsa. Jag har tjatat och bråkat, kramat och älskat. Mitt hjärta har så ofta svämmat över av kärlek och stolthet, så att tårarna sprutat. Jag har suttit på akuten med dem och burit oro och ilska, med en styrka du inte kan förstå. Tänk om jag hade fått dela allt det med dig.

Jag har inte varit stark, jag har varit den svagaste på jorden, och aldrig haft något annat val än att orka vidare. Jag har gjort tusen fel och tagit beslut som är dumma. Men våra barn har ändå blivit kloka, trygga och godhjärtade. Jag tror att de är lyckliga också. De hjälper mig och de hjälper andra. Jag behöver inte längre göra allting ensam, men vi gör det utan dig. För alltid utan dig.

1 kommentar på Utan dig:

Kommentarer RSS
Yvonne Hahn on den 11 juni 2016 08:41
Vad fint du skriver och att du fortfarande efter 7 år känner denna saknad. Min man gick bort i bukspottkötelcancer för drygt ett år sedan, vi hade då varit tillsammans i 47 år, jag var 17 år när vi träffades så han hade ju alltid funnits och saknaden är fortfarande enorm och jag undrar hur länge jag ska känna denna maktlöshet och ångest inför morgondagen. Jag har 3 underbara barn och 6 barnbarn, bor på landet med får och lite höns, en jättehärlig hund och katt men jag saknar min livskamrat så enormt, alla projekt vi gjorde tillsammans, vardagliga små problem som vi löste tillsammans som jag nu måste lösa själv. Livet måste trots allt gå vidare men det känns så tungt och jobbigt varje dag.
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint