"Nu måste du få vila."
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

"Nu måste du få vila."

En av de starkaste upplevelser jag någonsin haft, är en dröm jag hade strax efter min mans död. Han kom till mig i drömmen som för att ta farväl.
 
Vi sa aldrig ord om avsked till varann då han ännu var i livet. Vi kämpade vid varandras sida under den där cancerns framfart, men vi satte aldrig ord på det tillsammans. Han tvingades att släppa taget om oss. Jag slet för att hålla mig upprätt, för att vara trygg intill barnen och sköta allt praktiskt runt omkring oss.
 
Jag sov nästan ingenting den sista månaden av hans liv. Och all vaken tid oroade jag mig för allt, och lite till. En oro jag bar på gällde min egen kraft. Skulle jag orka ta mig igenom allt det här eller skulle jag krascha i det ögonblick han tog sitt sista andetag?
 
Kanske var det också hans oro? Kanske var det den oron som kom till mig den där natten, då han besökte mig så där tydligt. Han framträdde alldeles nära i drömmen. Höll om mig. Tröstade. Och så viskade han gång på gång:
”Nu måste du få vila Monika.”
 
Jag kraschade aldrig. Men gång på gång är jag fortfarande ytterst nära. De senaste veckorna har jag verkligen snuddat vid avgrunden. Känt mig mer vilsen än någonsin. Stött på motgång efter motgång, i allt.
 
Att större barn ger större bekymmer, det har jag förstått. De må vara mer självgående i mycket men upptar en helt annan del av min uppmärksamhet nu. De är vakna precis lika länge som jag på kvällarna och vill gärna ha mitt fulla fokus tills de stänger ögonen. Jag vill ge dem studiemotivation, glädje och närvaro. Jag behöver diskutera ekonomi med dem, svara på frågor om världsläget, terrorism och flyktingpolitik. Jag lotsar dem vidare i sorgen efter deras pappa, som titt som tätt sköljer över dem. Jag skjutsar till aktiviteter, hämtar på disco sena kvällar, lagar mat, hänger omaka strumpor på tork, försöker komma ihåg vilka veckodagar som vem ska ha med sig idrottskläder till skolan och vem som ska förhöras på engelska glosor.
 
Och så arbetar jag mer nu. Vill fortsätta brinna för det som jag tror att jag kan bidra med till världen. Och måste samtidigt arbeta för att få ihop vår ekonomi. Och städa huset, tanka bilen, baka pepparkakor, boka tandläkartid och gå iväg med sopsorteringen. Jag borde ha framtidsdrömmar också. Ha en plan för åt vilket håll jag vill styra mitt liv.
 
Den dagdröm jag ibland unnar mig är att få luta mig mot någons axel och pusta ut. Att någon annan lagar middag en grå och kall tisdag, eller att någon annan dammsuger under min soffa. Att någon annan tjatar på barnen att de måste borsta tänderna, släcka lampan innan klockan är för mycket och att någon annan hämtar dem från träningen. Att få byta av med någon. I alla fall ibland. Att få pausa i kaoset.
 
Jag dagdrömmer om att någon säger:
”Nu måste du få vila Monika.”

2 kommentarer på "Nu måste du få vila.":

Kommentarer RSS
Pontus on den 16 december 2015 22:56
Vad fint du skriver Monika, kika gärna förbi min blogg också! 😊 https://www.pontuseriksson.com/blogg
Svara på kommentar


Leva-Kerstin on den 31 januari 2016 10:01
Hej nyfunna Monika. Tror att jag hittade hit genom att googla på #änka. Hur har du det idag? Efter att ha läst lite här och där förstår jag att din man dog i cancer. Min dog hastigt i hjärtinfarkt. Vilket är svårast som närstående? Det går inte att avgöra, det är, måste vara fruktansvärt på olika vis. Var era barn tonåringar? Du skriver väldigt bra. Förstår också att du tycker om att skriva. Du gav ut en bok hämtad från dagboksanteckningar och jag en självbiografi. Meningen var från början att ge mina vuxna barn insyn i min sorgeprocess. Dom såg bara mamman som var ute och roade sig och de klandrade mig för det, sörjde hon inte? Det var inte deras mamma. Just därför, för att dom kanske skulle förstå, skrev jag en självbiografi 6 år senare. Den heter Fröken Änka. Du kan läsa om den på dessa länkar. www.facebook.com/ekpj53 www.steeperz.com Töserna har inte läst den ännu men du kan tro att den har sålt, vilket är en bonus. Så önskar jag dig av hela mitt hjärta att du har kommit fram och fått ett bra liv igen, om än annorlunda. JÄTTESTOR KRAM TILL DIG FRÅN MIG.
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint