Hur lever man utan en pappa?
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Hur lever man utan en pappa?

Jag minns den dagen då min man berättade för våra barn att han snart skulle dö. Kanske ett av de starkaste ögonblicken i allas våra liv. Jag stod utanför rummet där han satt med båda barnen i famnen. Han ville ta det samtalet själv. Jag stod utanför, redo att ta emot, om de alla skulle falla.
 
Min dotter kom ut först. Jag tog med henne på en liten promenad genom sjukhemmet. Jag frågade henne om hon förstod vad pappa hade sagt. Hon gav mig inget svar. Hon var fyra och ett halvt år, nästan, det var midsommartid och det fanns en massa spring i hennes små ben. Vi gick tysta bredvid varandra, och så sa hon plötsligt;
"Kommer jag att få en annan pappa sen?"
 
En alldeles adekvat fråga. Jag kunde ha sagt nej, din pappa kommer alltid att vara din pappa, även när han inte lever längre. Jag kunde ha fortsatt förklara att jag kanske i en framtid kommer att träffa en ny man och att det i så fall skulle kunna få bli som en sorts pappa för henne. Men jag förstod att hennes fråga egentligen betydde;
"Hur kan man överhuvudtaget leva utan en pappa?"
Så jag svarade henne;
"Jag vet inte."
 
För jag visste inte hur man skulle kunna leva utan en pappa. Jag visste inte hur vi skulle kunna fortsätta utan honom. Jag vet fortfarande inte hur vi klarar det.
 
När vi pratar om honom i dag säger hon att hon inte minns honom alls. Det kanske stämmer. Men jag vet att det finns dofter, ord, visor, platser, filmer och lekar som minner om honom. Han är för alltid hennes pappa, men han är inte här och ser henne klättra i träd. Han applåderar inte när hon sjungit konsert med sin kör. Han åker inte slalom med henne, gungar henne inte i hängmattan och lär henne inte dyka. Han kliar henne aldrig mer på ryggen när hon ska till att somna och han kan aldrig hämta henne från discot.
 
Min dotter har inte fått en annan pappa. Men på något sätt lever vi ändå. Det finns dagar då jag sitter utmattad på golvet och grinar över allt jag inte orkar, hinner eller klarar av. Och dagar då jag häpnar av mammastolthet och sörjer att jag inte får dela det med honom.
Den senaste tiden har det kommit kvällar då hon gråter över att hon inte har någon pappa. Små ögonblickliga vardagsstunder då hon påminns om att hon inte är som alla andra. Då hon känner att hon är den enda i hela världen som inte har en pappa.
Och det finns stunder då vi alla tre sitter tysta framför ett fotografi och tänker på hur allt hade kunnat vara om han hade fått leva. Hur mycket mer hela vi hade känt oss.
 
Men vi lever. Mellan gråten, orkeslösheten och saknaden, finns liv. Från den där stunden på sjukhemmet, då min man satt med sina två små barn i famnen och förklarade för dem att han snart skulle dö, från det ögonblicket har jag stått redo att fånga upp. Och här står jag redo för alltid. Med en mammas, och en pappas, kärleksstyrka.

3 kommentarer på Hur lever man utan en pappa?:

Kommentarer RSS
Emelie on den 23 november 2015 10:03
Oj så dina ord berör. Och på något vis förmedlar en uns av den saknad och känslor ni bär med er, för en som inte har förlorat någon så nära. Det är viktiga ord som du får ner, dels för att skapa förståelse och dels förbereda andra för livet med och efter döden. Tack!
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 13 december 2015 18:26
Tusen tack för så fina ord Emelie! :) Precis så är min önskan med denna blogg.


Annika on den 22 april 2016 19:40
Det är precis min fråga, hur lever man utan en pappa? Min man dog i cancer förra sommaren och kvar blev jag med två små barn som nu måste växa upp utan sin pappa. Det smärtar mig så otroligt mycket. Båda barnen är dessutom så små att de knappt kommer att ha några egna minnen. Känns bara så eländigt.
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint