Det där som inte syns
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Det där som inte syns

Min dotters busskort hade slut på pengar, men busschauffören lät henne åka med ändå. 
”Be pappa sätta in mer pengar på det bara.” hade han sagt till henne. 
När hon berättade detta för mig såg jag att hon hade glansiga ögon. Sorgen, som så sällan syns i hennes blick, visade sig nu med tveklös tydlighet.   

Det var ett kort samtal, en kommentar, sagd i all välmening och utan att busschauffören hade kunnat veta något om just min dotters familjesituation. Ögonblick som dem måste båda mina barn lära sig att möta.   

Det där som inte syns. Det där som ingen annan kan veta. Det där som väcker tanken ”Jag har ingen pappa.”   

Härom natten vaknade jag av att ena barnet ropade efter pappa. Högt. Flera gånger. På morgonen frågade jag om barnet kom ihåg sin dröm. ”Nej.” blev det korta svaret, vilket inte verkade vara hela sanningen.   

Det var bara en dröm. Vi kan alla ha svåra drömmar. Eller ha drömmar som man vill drömma igen nästa natt, och igen. Mina barn måste vänja sig vid att få oväntat besök av sin pappa. I drömmarna.   

Och varje november blir det Fars dag. Det kanske inte längre uppmärksammas lika mycket i skolorna men i all tänkbar media blåser man upp att alla pappor ska firas. För alla som har en pappa ja. Och min son har faktiskt vid ett tillfälle, i skolan, ombetts att tillverka ett trähjärta till sin pappa inför en Fars dag. Han kom hem och visade mig det, sorgset, och jag sa hur fint det var och att vi kunde lägga det på graven. 
”Äh, jag gjorde bara ett, för läraren visste ju inte att min pappa var död.”   

Återigen en händelse, som kanske gjordes i all välmening. Ögonblick som båda mina barn måste vänja sig vid. Det där som inte syns. Det där som ingen annan kan veta. Det där som väcker tanken ”Jag har ingen pappa.”  

Och så är det ju. I alla fall inte en pappa som kan följa med på träningar, pussa god natt eller tjata om läxor. Som kan fixa cykelkedjan som alltid hoppar av eller som kan övningsköra med dem i framtiden. Det kommer de att lära sig leva med. Men det gör de pö om pö, långsamt. Och jag är kanske den enda som ser deras resa. Det är en smärtsam och sorglig resa att beskåda, men jag är stolt över att jag är lyhörd för deras olika stationer genom sorgen.

0 kommentarer på Det där som inte syns:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint