Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

augusti 2015

Det där som inte syns

Min dotters busskort hade slut på pengar, men busschauffören lät henne åka med ändå. 
”Be pappa sätta in mer pengar på det bara.” hade han sagt till henne. 
När hon berättade detta för mig såg jag att hon hade glansiga ögon. Sorgen, som så sällan syns i hennes blick, visade sig nu med tveklös tydlighet.   

Det var ett kort samtal, en kommentar, sagd i all välmening och utan att busschauffören hade kunnat veta något om just min dotters familjesituation.

Jag minns inte

Plötsligt kom jag på mig själv med att tänka att jag har börjat släppa delar av sorgen. Jag har svårt att minnas den första tiden utan honom. Jag minns att jag först var arg, sedan förtvivlad, men jag minns inte precis hur det kändes. Hur var det att gå och hoppas på ett sms eller vänta på att han skulle dyka upp runt husknuten som han alltid brukat göra, och sedan smärtsamt inse att det aldrig skulle bli så igen?
Site Builder drivs av  Vistaprint