Bröllopsdag och dödsdag.
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Bröllopsdag och dödsdag.

Framför mig ligger ett foto av min man som togs en månad innan den första tumören hittades i hans rygg. Han ler in i kameran och han ser precis ut som den man jag vill minnas. Innan sjukdomen märkte honom, och satte spår i blicken, benen, ansiktet och själen.   

I dag har det gått sex år sedan han tog sitt sista andetag. Så obegripligt lång tid. Jag reflekterar ibland över hur jag har förändrats under den tiden. Jag har blivit en bättre människa. Jag har större förmåga att känna lycka, glädje och tacksamhet. Jag vågar mer, tar klokare beslut, är modigare och tryggare.   

Jag har sorgen som ständigt sällskap på min resa. Ibland har jag liknat sorgen med en filt, som värmer mina frusna axlar. Ibland ser jag sorgen som en kniv som hugger rakt in i mig då jag är helt oförberedd. Och nu den senaste tiden har jag känt att sorgen har ändrat skepnad igen.   

Nu är sorgen själva grunden i mitt jag. Platsen inuti mig där jag hämtar all min kraft, all min inspiration och all min kärlek. Utan sorgen skulle jag vara tom. Och den gör inte lika ont längre, i alla fall inte till vardags.    

Kanske är det min överlevnadsstrategi att formulera mig positivt? Kanske måste jag fokusera på det vackra och varma i sorgen, och på allt fint som kommit ut av den, för att orka stå upp som den Iron Mum jag måste vara. För jag måste alltid orka, faller jag så faller allt. Men när jag tänker så, säger jag åt mig själv att tillåta mig att krascha en stund. Jag kommer inte att orka fortsätta med samma målmedvetenhet, vilja och kraft, om jag inte tillåter det svarta att ta över emellanåt. Min blick, mitt ansikte och min själ bär djupa spår av sorgen, och jag vill ha det så.   

Den där mannen på fotot, som i dag borde ha fått fira vår 13-åriga bröllopsdag tillsammans med mig, han ger mig en distans till livet. Han får mig att tänka att han skulle ge allt han kunde, för att få vara kvar i livet. För att få se våra barn bli äldre. För att lösa problemen med vår varmvattenberedare och för att applådera mig när jag äntligen lyckades ta körkort. För att få dansa med mig i månskenet. Jag ser på hans foto och saknaden väller över mig som en tsunami. Visst satan kan det göra precis lika ont i dag som för sex år sedan.

0 kommentarer på Bröllopsdag och dödsdag.:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint