Den där oväntade döden
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Den där oväntade döden

Just nu läser jag en roman om ett ungt par där den ena plötsligt dör i en olycka. Jag läser gärna olika skildringar av sorg för att det är en universell känsla. Oavsett ålder och kön, oavsett anledning och plats, så är sorgens uttryck densamma.   

Sorgen kan vara obegriplig och svår. Särskilt den där oväntade och plötsliga döden, som inträffar utan förvarning. Eller? Kan man gradera sorger som mer eller mindre svåra?   

När min man dog hade han haft diagnosen cancer i ett och halvt år. Han hade fyllt 34 år, fått fira sin dotters fyraårsdag och fått ordna sin sons sexårskalas. Han hade bett mig att förbereda mig på att det värsta kunde hända, det vill säga han bad mig att se över vår ekonomi. Så det gjorde jag. Jag tillät ibland tankarna på hur det skulle bli när han inte längre fanns; skulle vi ha råd att bo kvar i radhuset, skulle jag lägga om lånen, skulle jag ha råd att behålla vår sommarstuga?   

Ekonomin var ett praktiskt och konkret sätt att försöka vara beredd på det värsta. Hur skulle jag ha kunnat förbereda mig på något annat sätt? Kan man förbereda sig på döden, på sorgen? Kan man tänka sig in i hur det är att stå med ett barn i varje hand och se deras pappas kista sänkas ned i jorden? Kan man ana hur svårt det är att ha två barn men bara en famn? Hade jag känslomässigt kunnat sätta mig in i hur det är att lämna sin dotter i förskola och skola, och under de fyra första åren se henne gråta varenda morgon? Hade jag kunnat vara förberedd på hur det är att se sin son skrika av ilska sex år senare, då han fått en ny insikt om att hans pappa aldrig kommer att finnas här för honom?   

Döden kom, en varm gryning, precis när sommaren hade börjat. Lika oväntat som vid en olycka kom den till oss. Lika plötslig som vid en naturkatastrof sköljde den in. Och tog den starkaste, modigaste och mest godhjärtade av oss härifrån.      

I ett och ett halvt år hade vi anat, och på ett sätt väntat på den. Men att en 34-årig småbarnspappa dör är fullständigt oväntat. Jag tror att döden alltid är lika svår att möta, så jag tänker fortsätta att läsa om död och sorg. Jag har ett behov av att få spegla mig i andras upplevelser, för att försöka förstå det mest obegripliga. Att döden kom, en varm gryning, precis när vårt liv som familj hade börjat.   

0 kommentarer på Den där oväntade döden:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint