Sju och ett halvt år
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Sju och ett halvt år

Häromdagen var jag och handlade på Ica i all hast. Inte i min vanliga butik, utan i den som ligger lite längre bort från mitt hem. Jag försökte vara effektiv men kunde plötsligt inte minnas alls vad jag skulle köpa. Jag gick vilse bland gångarna och kunde inte komma ihåg i vilken ordning varorna fanns att finna. Efter en lång stunds förvirring insåg jag att det var precis i den här butiken som vi åkte dagen efter att min man fått besked av sin husläkare att han hade en tumör i ryggen.   

Vi var ännu i chock. Jag minns hur jag irrade omkring precis på samma sätt som nu. Han irrade omkring lika planlöst åt ett annat håll. Vad var det vi skulle ha? Middag, vad ska vi äta till middag? Blöjor, välling? Vad är det för dag? Var är barnen?    

Det var en lördagsförmiddag. Jag var 32 år gammal, och jag insåg långsamt att jag skulle bli ensam förälder. I vagnen som jag körde satt vår dotter, 2 ½ år, och runt oss mellan frysdiskarna sprang vår glada 3 ½årige son. Mitt bland frukostflingor och fläskkotletter hade vår värld börjat gå sönder, och vi gick irrande runt i vårt kaos.   

Sju och ett halvt år har gått sedan den där lördagen. Från den dagen fortsatte vi att leva i ständigt återkommande chocker. Operationer, cytostatikabehandlingar, nya tumörer, nya operationer, nya cellgifter, ny huvudvärk, tills det till slut inte fanns mer att göra. Vi hann inte återhämta oss från den ena chocken förrän nästa kom. Vidare mot nästa mål, mera hopp, det måste finnas mera hopp.   

Tills allt tog slut. Och bara sorgen fanns kvar.   

Att jag då sju och ett halvt år senare plötsligt måste börja bearbeta min chock, mitt på Ica, bland frysta ärtor och extrapriser, det kanske bara måste få vara så. Att sorgen vältrar över mig och förvånar mig år efter år, det är väl så den fungerar. Allting är ju fortfarande så svårt att greppa, förstå, acceptera.  

1 kommentar på Sju och ett halvt år:

Kommentarer RSS
Erika on den 15 februari 2015 18:37
7år har det gått. Tiden går så fort ...men minnena finns kvar. När jag tänker på dig, tänker jag fortfarande direkt på Tomi. På hur lyckliga ni var. Kram
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint