Det är en ljum och stillsam sommarkväll. Barnen springer
runt och leker ”Burken”, sommarlovsfria, lyckopirriga. Deras skratt ekar över
hela byn. Jag sitter och ser deras lek, hör deras fnitter och fylls av sådan
tacksamhet.
I nästa stund tänker jag att du borde ha fått vara här
bredvid mig, och skördat den här frukten. Du fick inte se dem växa upp till de
här trygga, glada, stora, fina barnen som de är i dag. Du fick bara vara med
och lägga grunden. Det känns så tröstlöst orättvist att tänka på det.
Jag saknar dig ibland så vanvettigt mycket. I mitt hjärta
har jag släppt taget om dig och känner ingen längtan efter den förälskelse vi
hade oss emellan. Det är lite sorgligt men fullt naturligt. Jag är öppen att
älska andra och det är precis som det ska vara. Hade du levt hade vi kanske
inte varit gifta för alltid. Vi kanske hade växt isär, velat åt olika håll,
tappat den där förälskelsen. Men stoltheten över barnen hade jag för alltid
velat dela med dig.
Oavsett om vi suttit här som frånskilda eller som fortsatta
livspartners, hade jag så gärna velat sitta här på verandan med dig i kväll.
Blivit tårögda över barnens glädje. Pratat om hur det var när de var små.
Skrattat åt tokigheter och njutit av stunden.
Och så hade vi kunnat dela på oron. Oron över hur vi skulle göra för att låta dem
behålla sin trygga barndomsglädje så länge som möjligt. Hur vi skulle göra med
skolval, idrottsaktiviteter och cykellås som tappats bort. Oron över deras
hälsa, det där såret på fingret som inte läker och allergin som inte verkar
växa bort.
Du hade haft svar på det som jag inte vet. Du hade haft
lugnet när jag brusar upp. Du hade orkat när min ork tar slut. Och du hade
älskat dem nästan mer än mitt hjärta förmår.
Det är så tröstlöst orättvist att tänka så.
|