Tillsammans ÄR man mindre ensam
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Tillsammans ÄR man mindre ensam

När jag är ute och föreläser och informerar om hur man kan prata med barn om svår sjukdom, död och sorg, får jag ofta kommentarer som;   
”Du och din man pratade väl förstås mycket om det här. Om hans sjukdom och om vad som händer efter döden.”   

Med sorg i hjärtat måste jag då säga att vi inte pratade alls om det. Inte en enda gång.

Det var bara så mellan oss. De riktigt tunga och svåra sakerna pratade vi aldrig om, inte ens innan sjukdomens intåg. Jag hade nog gärna gjort det, men han slog helst sådana tankar ifrån sig. Kanske var det därför han sågs som så stark när han ensam kämpade mot cancern. Han var alltid positiv, såg alltid lösningar och ljus, trots allt mörker omkring oss. Han peppade oss andra, var glad och skämtade med både anhöriga och sjukvårdspersonal. Andra såg honom som stark. Jag såg honom som så obeskrivligt ensam.   

När vi satt mitt emot läkarna och fick höra att nu var det kört, att cancern skulle vinna och att hans kropp snart inte skulle orka mer, sa han en enda sak. Han klappade mig på benet, log mot mig och sa: 
”Det kommer att bli bra.”    

Vad var det som skulle bli bra?! Kände han, att han genom allt, var tvungen att stötta alla oss andra? Varför kunde han inte bara bryta ihop och låta mig bära honom en enda sekund. Varför delade han inte sin rädsla med mig? Varför frågade jag honom aldrig vad han trodde på? Varför frågade jag inte om var han ville begravas eller vad han var mest rädd för just nu?   

För att det var bara så mellan oss. Han slog det ifrån sig. Kunde inte släppa in. Men det gjorde oss så ensamma. Fast vi var precis intill varandra. Jag minns de långa nätterna, då vi båda låg vakna, med lika skräckfyllda tankar, och med samma ångest som tryckte ned oss. Och så låg vi där helt tysta. Ensamma.   

Kanske är det precis här som min drivkraft finns. Jag vill inte att mina barn ska känna samma ensamhet. Jag vill inte att någon människa ska känna den ensamheten. Så jag pratar och delar, frågar och lyssnar, föreläser och skriver, delger och öppnar mig. För jag vet att om ljuset ska få plats inuti mig, då måste jag låta lite av det mörka sippra ut. Och det gör jag genom att berätta, beskriva och sätta ord på det mörka och tunga.

Jag vet, att den svåraste stunden, klarar man av att uppleva, särskilt om man har en hand att hålla i. Om man tillsammans kan sätta ord på hur det känns, var det gör ont, att det är otäckt och sorgligt. Ord, som när de uttalas ger tröst. Då bär man varandra genom det svåra.

Jag vet, att det mest outhärdliga kan bli lite mer uthärdligt om man har någon som håller om en. Om man får fråga, spekulera, fantisera, grubbla och ifrågasätta tillsammans med någon. För då känner man sig inte så ensam.

2 kommentarer på Tillsammans ÄR man mindre ensam:

Kommentarer RSS
inga-lill on den 1 juni 2014 12:27
Härligt att du har drivkraften att skriva om det så kan andra se hur mänskliga vi är...kram
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 16 september 2014 08:00
Tack Inga-lill. Ja, finns det någon som är alldeles vanlig och mänsklig så är det jag. Sårbar, liten och full av brister och fel. :) Kram!

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint