Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

juni 2014

Fem långa år

Den där reklamfilmen för chips; ”Nu är det dags för fredagsmys.”, spelades just på teven som står på i bakgrunden. Barnen är ute och leker, sommarlovslyckliga båda två, och jag hänger tvätt. Men när jag hör den där reklamjingeln kommer allting tillbaka.   

De sista veckorna av min mans liv vårdades han på sjukhus och vårdhem. På kvällarna åkte vi nästan alltid till honom men ibland stannade vi kvar hemma.

Tänk om du också dör?

I dag har mina barn varit i en studio och med sina röster spelat in citat till en reklamfilm. Filmen ska marknadsföraRandiga huset, en ideell organisation som arbetar för barn i sorg, och kommer att visas på bland annat Tv3 och Tv8. Ett av citaten som de skulle läsa upp var: 
”Tänk om mamma också dör?”   

Det kändes konstigt att sitta i den lilla studion och höra dem uttala den meningen. För precis så tänkte ett av mina barn i går kväll.

Så makalöst trött

Häromdagen fick jag en plötslig lust och ingivelse att berätta något för Tomi. Något alldagligt, världsligt, minns inte exakt vad. Det konstiga var att jag var på väg att skicka honom ett sms, som om han bara var på jobbet. Som om han bara fanns ett telefonsamtal bort. Ändå är det snart fem år sedan han dog.   

Det är de där plötsliga insikterna om att han för alltid är borta som ännu smärtar obeskrivligt mycket.

Tillsammans ÄR man mindre ensam

När jag är ute och föreläser och informerar om hur man kan prata med barn om svår sjukdom, död och sorg, får jag ofta kommentarer som;   
”Du och din man pratade väl förstås mycket om det här. Om hans sjukdom och om vad som händer efter döden.”   

Med sorg i hjärtat måste jag då säga att vi inte pratade alls om det. Inte en enda gång.

Det var bara så mellan oss. De riktigt tunga och svåra sakerna pratade vi aldrig om, inte ens innan sjukdomens intåg.
Site Builder drivs av  Vistaprint