Ensamt kämpande, för barnens skull
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Ensamt kämpande, för barnens skull

I går dog Lina Baldenäs. Hon skapade debatt om cancervården i Sverige och hennes sista tid var hon krönikör på GT. I en krönika skrev hon om sin kommande död. Jag läste och berördes. Hon skrev om sin tacksamhet över att hennes tre små barn och älskade make skulle tas om hand efter hennes död. Det var hennes trygghet. Att veta att familjen hade vänner omkring sig som står redo att ta emot när allt faller. (Läs hennes sista krönika här.)

När min man dog tänkte jag detsamma. Och när vi föll, hölls vi upprätta av vår fantastiska familj; släktingar, vänner från länge sedan och nya bekantskaper, grannar, barn, föräldrar och bandytränare. Jag trodde också att skyddsnätet i samhället Sverige skulle fånga upp oss. Skulle värna om barnens behov. Vad fel jag hade…   

Under de fem år som gått sedan min man dog, har våra barn endast haft mig som ledsagare och stöd i sin sorg. Jag är den som har hållit dem i händerna då de inte vågat släppa taget om det gamla. Jag är den som har sprungit till dem om nätterna då de skrikit eller gråtit i sömnen. Jag är den som har sett mina barn gråta varenda morgon i flera år, då jag lämnat dem i skolan. Jag är den som har lyssnat och frågat, svarat på omöjliga frågor, berättat och hört på deras resonemang om livet och döden.  Jag är den som har svalt mina egna tårar och tryggt stått kvar vid avgrundens kant, för att med mina svaga armar lyfta upp dem i min starka famn. Jag är den som har kämpat och stångats, hävdat och slagits för att mina barn ska ha samma rätt till särskilt stöd i skolan som andra barn.   

Jag har aldrig, ifrån samhället, fått något stöd i mitt föräldraskap. Jag har aldrig tillfrågats om jag behöver avlastning eller hjälp. Jag har inte ens fått stanna hemma från arbete för vård av barn, då sorgen varit för tung. Vi har lämnats helt ensamma.

Det stora problemet, det som är riktigt sorgligt, det är att jag VET att så många andra föräldrar i samma sits som jag, kan vittna om exakt samma erfarenheter. Ensamt kämpande, för barnens skull.    

Det är därför jag vet att det arbete jag gör är viktigt. Alla familjer är inte förunnade ett stort socialt nätverk och alla familjer kan inte hitta rätt i sin sorg på egen hand. Jag försöker lyfta ämnet och jag belyser barns behov av stöd under hela uppväxten, efter att ha genomgått en så stor förlust. Jag har gått ut i all tänkbar media och pratat om sorg och om hur barn hanterar att förlora en förälder. Jag har skrivit debattartiklar och en bok. Jag har föreläst för kirurger och röntgensköterskor, läkemedelsföretag och cancerföreningar, kyrkoförsamlingar och biblioteksbesökare, överläkare och kuratorer, pedagoger och undersköterskor, runt om i hela landet. Jag gör det för alla de barn, som mitt i sin svåraste situation i livet, tvingas gå runt alldeles ensamma och osynliga.  

Jag hoppas innerligt att de tre små pojkarna i Göteborg som i helgen förlorade sin mamma till skitcancern, får det bra. Jag hoppas att deras pappa får det stöd han behöver. Jag hoppas att någonting har börjat ändras, att några fler ska ha fått insikter om att inte hyssja prat om döden, utan istället lyfta bort de där tabulocken och våga möta varandra. En så stor sorg som att förlora sin mamma eller pappa, det klarar ingen människa ensam. Särskilt inte ett barn! Så det är vår skyldighet som medmänniskor att ge varandra stöd när vi som mest behöver det.

2 kommentarer på Ensamt kämpande, för barnens skull:

Kommentarer RSS
Claudia Bruschi Ghobadi on den 30 juli 2014 17:15
Tack för du skriver om verkligheten vi lever i med våra barn. Jag hoppas precis som du att Linas barn och man ska mötas av ett annat samhälle, tyvärr, för oss 4 år senare, möter vi ingen skillnad.
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 16 september 2014 08:03
Det här är hela min drivkraft! Ett bättre bemötande för barn som möter stor sorg tidigt i sitt liv - det är det mitt arbete grundar sig i. För som sagt, vi som levt i det ett tag vet att det finns oändligt mycket att göra här...

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint