En annan sorts lycka
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

En annan sorts lycka

I morse, på bussen, satt jag och lyssnade på Coldplays Viva la vida. När jag hör den låten tänker jag alltid på ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv. En betydelselös, vardaglig stund för åtta år sedan. Vi satt i bilen, på väg hem från Ikea, jag, min man och våra två barn. Vår dotter var ett år och vår son hade precis fyllt tre. Vi sjöng alla med i körstrofen och det kändes verkligen som att vi regerade världen, precis som orden i texten uttrycker.  

I den stunden mådde alla fyra bra. Vi var mätta, pigga och alla var på glatt humör. När man lever med små barn uppstår sådana tillfällen ganska sällan. Det slår mig att jag hade så höga krav på lyckan då. Att det alltid fanns något att bekymra sig över, någon som gnällde och grusade mitt sinne, något som var tvunget att tas tag i, städas, planeras, fixas. Jag ville alltid ligga ett, eller gärna två steg, före. Jag ville ha kontroll. Vad gör barnen nu, vem lagar middag i morgon, vad gör vi i helgen, nästa helg?   

Jag lever på ett helt annat sätt nu. Trots att jag har mer att göra som ensamstående, trots att det alltid finns något som måste ordnas, städas, sorteras eller planeras, uppstår de där vardagliga ögonblicken av lycka mycket oftare. I dag räcker det med att sitta på en buss och lyssna på den där låten, så börjar jag le. Att minnas hur varmt och gott det kändes i magen, den där stunden i bilen. Tänka att det är ögonblick som dem som är livet.   

Och om man tittar riktigt noga, stannar upp, känner efter och sätter lite distans på sin vardag, så kan man se hur många ögonblick av lycka som faktiskt finns där. Jag vet hur innerligt gärna min man hade velat få finnas kvar. Hur gärna han hade velat få fortsätta trilskas, fnissa, busas, tjata, glädjas och misslyckas sig igenom en vardag.  

Så jag gör det, fullt ut. Kastar mig nyfiket in i varje ny dag, kraschar och reser mig igen. Jag har ingen plan för hur nästa helg ska se ut och jag vet inte vad jag ska laga för middag. Men jag vet att jag är sugen på en semla just nu och jag vet vilken film mina barn vill se ikväll. Jag vet att det snöar och att det kommer att bli perfekt underlag i pulkabacken i morgon. Flera gånger varje dag stannar jag upp på det sättet och ler åt allt jag har. Jag ser på mina barn när de har somnat på kvällarna och jag tänker att jag är rikast på jorden. Så känner jag lyckopirr och förväntan. Så regerar jag världen!

0 kommentarer på En annan sorts lycka:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint