Vet pappa om att han är död?
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Vet pappa om att han är död?

”Vet pappa om att han är död?”   

Så sa min son ett par veckor efter sin pappas död. Hans fråga gjorde att jag stannade upp. Jag själv var helt inne i den djupaste sorgen just då men när han uttalade de där orden, insåg jag hur vi skulle ta oss igenom vår sorg. Tillsammans.   

Vet pappa om att han är död? Det är en djupt filosofisk fråga. En nyfiken fråga. Den gömmer inte rädsla eller ilska. Bara en undran.   

Samtalen med barnen den där första tiden fick mig att hitta en strategi för att hjälpa oss vidare. Jag lärde mig att se på sorgen, döden och livet med samma blick som dem. Jag tillät mig att filosofera över det obegripliga med samma ord som de använde.   

Jag gav mina barn trygghet och rutiner. Jag var dem fysiskt nära och sov tätt invid dem på nätterna. Jag såg till att vi fick i oss mat och att vi unnade oss sådant vi tyckte om. Men själva sorgearbetet var det de som lotsade mig i, lika mycket som jag visade dem vägen. Jag satte ord på vad jag kände. Jag förklarade vad jag tänkte när jag grät och jag försäkrade dem om att jag skulle skratta igen, bara jag fick gråta lite först. De lärde sig att berätta om vad de tänkte och kunde förklara vad som gjorde att de saknade sin pappa. Så tog vi oss vidare, med ett steg i taget.   

Häromdagen hittade jag ett foto av min son, från den där första julen utan hans pappa. Min pojke hade tomtekläder på sig och bilden är tagen på hans skola, då de just haft sitt julspel. Han ler stramt in i kameran och hans ögon ser så sorgsna ut. Jag minns precis den där blicken. Hans stela försök att se glad ut, sorgen som han så krampaktig höll kvar inom sig.   

I alla familjer som går igenom svårigheter så finns en outtalad underliggande känsla för att turas om. När den ena faller så står de andra raka. Min kloke son lät mig falla först. Jag dök ner i det avgrundssvarta djupet och slogs mot sorgens alla virvlande känslor. Jag dök och lärde mig till slut att hitta tillbaka upp till ytan. Så efter flera år blev det hans tur. Jag tror att han omedvetet kände på sig att nu mår mamma så pass bra, att nu kunde han släppa ut, pysa ur sig, tillåta ilska och förtvivlad gråt.   

Nu sitter jag med två fotografier av min son, som är tagna i år, framför mig. Det ena togs vid pepparkaksbaket för ett par veckor sedan, det andra framför granen i går. Han ler in i kameran, avslappnat och ärligt. Han ser trygg och glad ut. Harmonisk.   

Men allra längst in i hans ögon glittrar fortfarande sorgen. Han bär saknaden av sin pappa inom sig och tyngden ger tydliga spår i hans blick. Jag tycker det är fint. Att kärleken sätter spår är fint. Jag vet i alla fall att hans pappa just nu känner stor stolthet över att hans pojke har hittat en glädje igen. Att han lever, älskar och LER.  

4 kommentarer på Vet pappa om att han är död?:

Kommentarer RSS
Eva Marklund on den 21 december 2013 17:48
Fin berättelse som ger mig hopp om framtiden som trots allt måste finnas även för oss som drabbats av en stor sorg. Vi har just lämnat tillbaka vårt kära barnbarn till sin mamma efter att hon varit här hos farmor & farfar några dar.... Vår son/hennes pappa dog förra lördagen och vi lever just nu i ett stort svart hål. Undrade hur andra hanterat sin sorg och googlar... Hittade detta och måste bara skriva en kommentar. Tack för att du delade med dig....ger lite men ändå hopp om framtiden. Mvh Ikas farmor
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 20 januari 2014 20:28
Hej Eva! Jag beklagar er tunga o svåra sorg. Att förlora ett barn måste vara det allra svåraste. Er son lever kvar på allra vackraste sätt; i sitt barn. Att jag har fått kunna visa er lite hopp är värdefullt för mig. Mitt i sorgen finns ändå ljus, mitt i gråten finns skratt och mitt i det mörkaste finns ändå små lyckostrålar. Det gäller att lära sig se det. Var rädda om varandra och njut av varje dag! Jag tror att det är det finaste man kan göra för den som lämnat oss. Att leva fullt ut.


Björg Kverneng on den 11 januari 2014 04:53
Så oerhört finstämt och vackert du berättar, Monika. Tårarna rinner.... Ja, vi har mycket att hämta från barnets kloka filosofi. Att ha barn eller barnbarn som väcker det lilla barnet inom en till liv igen, är en gåva. Jag hoppas att livet bara blir bättre för dig och dina barn. Kärlekskramar från Bjørg i Stockholm
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 20 januari 2014 20:31
Tack Björg! Tack för fina ord. Jag önskar dig allt gott! /Monika

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint