Vilse bland minnen
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Vilse bland minnen

Häromdagen hade jag ett möte på Södermalm i Stockholm. Jag var på plats i god tid innan mötet skulle starta, så jag promenerade runt lite på söder. Jag kände mig på gott humör och mådde riktigt bra. När jag hade gått över Medborgarplatsen hamnade jag utanför en restaurang och sneglade leendes på uteserveringen. Då kastades plötsligt ett minne över mig.   

På den här restaurangen, precis på den här uteserveringen, satt jag och Tomi och åt middag, en kväll för drygt fem år sedan. Sedan gick vi på konsert på Debaser, i lokalen intill. Det vi inte visste den kvällen var att det blev vår allra sista middag på stan. Sista gången vi ordnade barnvakt och gav oss en kväll på tu man hand. Sista dejten innan han förlamades från midjan och nedåt.   

Jag stannade upp för en stund och försökte minnas hur det kändes. Vad vi pratade om den där kvällen. Vilka låtar som spelades på konserten. Hur han såg ut, vilken skjorta han bar. Men lika snabbt som minnet slog sig fram i mig, lika snabbt var förnimmelsen borta. Så jag gick vidare.   

Så kom jag till övergångsstället för att korsa Folkungagatan. Och där kom obarmhärtigt ett ännu starkare minne huggandes in i mig. Precis i den där svängen, precis över det här övergångsstället, körde han oss i bilen då vi skulle till att föda vår dotter. Vi åkte från vår lägenhet i Sundbyberg mot Södersjukhuset, och just den här korsningen minns jag så tydligt. Precis här kom nämligen en ofantligt stor värk och jag tog krampaktigt tag i dörrhandtaget för att uthärda smärtan. Jag minns att jag tänkte; 
”Nu är vi i alla fall på Söder. Snart framme. Snart är det över.”   

Två timmar senare höll han vår lilla nyfödda dotter i sin famn. Jag minns att han grät av lycka och jublade över att det blev en flicka, precis om han hade känt på sig. Jag låg lycklig och såg på dem och jag minns hur jag tänkte: 
”Jaha, var det så här lätt? Nu vet jag precis hur jag ska göra nästa gång!”   

Men det blev ingen nästa gång. Inga fler barn. De minnena från hennes födelse är jag den enda i hela världen som minns. Sällan har ensamheten känts lika stor och omslutande. Jag stod där vid övergångsstället och kände mig så vilsen. Vilsen bland minnen. Jag fick syn på min spegelbild i ett skyltfönster och såg en vacker kvinna, rak i ryggen och självsäker, men med stora tårar i ögonen.   

Så kommer sorgen in i mig ibland, i stunder då den är helt oväntad. Sorgen bor i minnen som jag inte ens är medveten om att jag bär på. På så sätt lever han kvar. Gör sig påmind. Saknad.

2 kommentarer på Vilse bland minnen:

Kommentarer RSS
lena on den 16 november 2013 22:38
Vill bara säga att jag känner igen dina tankar och känslan. För mig blir det snart 6 år sedan jag förlorade min man och känslan av ensamhet och att man är ensam om vissa minnen är hemsk. Stor kram till dig.
Svara på kommentar


Monica Holmgren on den 24 februari 2014 17:23
Känner igen det där själv också, min särbo som dog, trots vi hade det jobbigt så minns jag olika ställen jag går förbi, i den kyrkan spelade han för mig på kyrkoorgeln(han var kantor tidigare), tänker på flera ställen vi var på och hade det trevligt. Förstår verkligen.
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint