En djupare lycka
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

En djupare lycka

I går kväll satt jag och grät på min kvällssoliga veranda. Jag kände mig så förfärligt ensam. Och jag är så förbannat trött på att känna mig ensam!   

Barnen hade bråkat hela eftermiddagen, och jag försökte med alla medel att hålla dem på gott humör. Jag struntade i tvätt o gräsklippning, för att istället spela spel, plocka fram lördagsgodis och vara glad. Till slut verkade båda barnen nöjda och jag kunde pusta ut i solnedgången. Men som vanligt fanns ingen där att hålla min hand. Ingen satt mitt emot mig och skålade i ett glas kallt vitt vin. Ingen sa; Vad fin du är! Ingen frågade mig hur jag mår eller bad att få hämta en kopp kaffe åt mig.   

Känslan av uppgivenhet slet i mig. Hur länge ska jag orka vara ”bara” en mamma, kommer jag att braka ihop en dag? Förtvivlad tänkte jag; Jag måste få hjälp av någon. Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, hur tusan ska jag på egen hand klara av att uppfostra två!?!   

När jag la mig på kvällen tänkte jag att den här gången är det osannolikt att jag hittar ny kraft under natten. Jag kommer att väckas flera gånger av sparkande små ben och barn som pratar i sömnen. Och mycket riktigt; jag vaknade med samma huvudvärk som jag somnade med.   

Ändå blev denna dag alldeles Bullerbybarndomslycklig. Som av ett under har jag varit närvarande, rolig, bestämd, glad, vägledande och lycklig. Jag har grubblat på varför mitt liv och mina känslor är så bergochdalbanespretiga. Och jag tror så här:   

Om jag inte skulle kunna tillåta mig att känna mig riktigt olycklig, så skulle jag inte heller kunna nå djupet av glädjen.   

Och kanske en ännu viktigare slutsats: 

Om jag saknade förmågan att känna sann lycka, så skulle jag inte kunna förstå min sorg.   

Just nu sitter jag återigen i kvällssolen på min älskade veranda. Och jag känner mig så innerligt tacksam. Jag fick nyligen frågan om jag ärligt kan säga att jag är lycklig, och jag kan bara svara ja på den frågan. I alla fall ibland. Jag kan vissa stunder känna mig mer olycklig än någonsin förr men så får det väl vara. Ensam kommer jag att känna mig igen och jag kommer att fortsätta att tycka att ödet är orättvist emot mig, som låter mig fortsätta vara ensam, men det finns väl en mening med det. Mitt i allt behåller jag ändå förmågan att känna lycka.   

Jag har märkt att jag ser så mycket mera nu. Det är en gåva jag har fått av döden och sorgen. Jag ser hela horisonten. Hela spektrat. Förr var mitt seende som genom en tunnel, snäv. Lyckan bestod av rutiner i en vardag som var uppbyggd av två vuxna. Lyckan var låst till enstaka tillfällen. Nu är allting öppet. Lyckan finns i nuet. Här och nu. Och vad som helst kan hända i min framtid.    

2 kommentarer på En djupare lycka:

Kommentarer RSS
Anki Nordlund, Uppsala on den 6 augusti 2013 15:47
Hej Monika! Skönt att du vågar gråta. Det rensar och du kan återfå kraften som är så stark inom dig. Det är bra att du kan erkänna att du är trött på att leva ensam med allt ansvar för dina barn som du har. Jag hoppas för din skull att du så småningom träffar "rätt" man att leva med och dela sorg-glädje-lycka- trivialiteter- vardagen. Lycka till med allt du företar dig. Du är en bra förebild. /Kram
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 17 augusti 2013 07:57
Tack för dina fina ord Anki! Kram till dig!

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint