De lyckligaste stunderna
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

De lyckligaste stunderna

”Idag har varit den roligaste dagen. Som jag någonsin har haft i hela mitt liv.”   

Så sa min dotter då vi gick ut ur porten från Gröna Lund, igår vid 19-tiden. Hon började dagen med att vakna med ett leende och direkt säga: ”Jippie! Idag är det DEN dagen!” Både hon och hennes bror har varit förväntansfulla länge, de har gjort planer för vilken attraktion vi skulle börja med och vem som skulle sitta bredvid vem i vilken karusell.   

Vi kom dit redan före öppning. Sju timmar bland karuseller, sockervadd, skratt och berg- och dalbanor. Vi hade sällskap av fina vänner, vädret var solstrålande vackert och mina båda barn höll sams under hela vistelsen.   

Mot slutet av dagen följde jag med mina barn och deras kompis till en snurrkarusell där de spelade hög musik under åkturen. Jag stod vid utgången och såg dem busa och skratta. Under hela dagen hade jag sett så mycket lycka i deras ögon. Jag kände mig så stolt över att ha så fina barn och tacksam över att se deras förmåga att uppleva så mycket glädje på en och samma gång. Då började Elvis spelas i högtalarna.   

Elvis var min mans favoritartist. Hans idol redan då han var en liten pojke. Det kvittar vilken låt med Elvis som spelas, varje gång jag hör hans röst minns jag hur betydelsefull den musiken var för min man.   

Och där stod jag, vid en karusell, med våra två lyckliga barn framför mig i virvlet och jag insåg plötsligt att min man aldrig fick uppleva det här. Han fick aldrig ta sina barn till Gröna Lund. Han fick aldrig se den sortens lycka som strålade ur deras ögon hela dagen. Han fick aldrig höra deras skratt då de virvlade runt i snurr och backar.   

Eller var det hans sätt att säga: ”Jag är tillsammans med er idag!”, som det råkade spelas just Elvis vid den åkturen? Kanske var det så och det må vara fint. Men jag kunde inte hålla tårarna borta i den stunden. Mitt i solskenet, mitt bland skratten och musiken grät jag som jag inte gjort på länge.   

Detta är jag medveten om, sedan länge. Att det är de allra lyckligaste ögonblicken som kommer att vara de mest smärtsamma. Och så måste det väl få vara. Jag kan ta de tårarna. På ett sätt är det hans tårar.   

Det var exakt dagar som denna som han sörjde över att aldrig få uppleva. Den enda gången jag såg honom gråta var då han sa hur ledsen han var över att inte få se sina barn växa upp. Att få se dem tappa sina tänder, vinna sina första fotbollsmatcher, höra dem spela blockflöjt falskt och se dem skolavslutningsklädda. Att få stå upp mot trots och tonårsfasoner, traggla multiplikationstabeller och vifta med studentmössa. Att få åka Bläckfisken och Twister och kanske våga sig in i Spökhuset.   

Men det får jag. Visserligen inte in i Spökhuset, det får barnen klara sig utan, men allt det andra upplever jag med dem. Dubbelt. Jag upplever allt så in i minsta ögonblick. De lyckligaste stunderna blir så de mest känslostarka. 

0 kommentarer på De lyckligaste stunderna:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint