Styrka?
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Styrka?

Jag såg ett Twitterinlägg om mig, några dagar efter att programmetNär livet vänder hade sänts.  Det stod i inlägget att det var ofattbart hur jag ens kunde fortsätta att andas och att jag verkade vara så stark.  Jag har ofta under årens lopp hört att jag är stark. Men jag har så svårt att se att det skulle vara en styrka att välja att fortsätta leva. Folk skulle bara ana hur svag och kraftlös jag är.   

Jag kanske borde berätta om hur ofta jag ligger på soffan och inte får något gjort. Jag kanske borde visa hur kaotiskt stökigt det är i mitt hus. Eller hur den ”ordningssamma röran” ser ut, som en journalist beskrev mitt hem i en artikel.   

Jag kanske borde berätta om alla de gånger jag sitter med en ångestklump i magen och undrar vad jag håller på med.  Alla de tusentals gånger jag tvivlar på min förmåga att driva de projekt jag påbörjat. Alla de gånger jag står framför spegeln och bara ser en osäker liten flicka. Kanske borde jag berätta om min otillräcklighet och om alla de gånger jag sitter på köksgolvet och grinar över att föräldraskapet är så svårt.   

Ibland väljer jag, av misstag, den där mörka bitterhetens väg. Den där vägen som leder till att jag knappt anser mig vara förtjänt av att känna glädje. Jag kan tänka hur fel det är att det är jag som är kvar i livet. Att om min man hade fått leva istället för mig så hade världen, och framför allt livet för våra barn, varit tryggare och vackrare.   

Men strax inser jag hur dumt det är att tänka så. För vem skulle må bättre av att jag satt och grubblade på det viset? Men jag tror inte att det handlar om styrka. Det är så att jag har en skyldighet. Jag har ett ansvar att leva mitt liv. Anser jag inte att skälen att ge mig själv ett lyckligt liv vara nog, så bär jag ett ansvar mot mina barn att ge dem all den lycka jag kan uppbringa. Om jag ska kunna tända små stjärnstrålar i deras blick, om jag ska få höra deras glittrande skratt och se dem trygga så måste jag hitta fram till min egen lycka.  

Så på ett sätt kanske jag väljer den enkla vägen. Att de svartaste stunderna lättare kan genomlevas om jag ser till att ha det så ljust som möjligt all övrig tid. Tårarna bränner inte lika starkt mot kinden om jag lyckas skratta mycket i stunderna mellan gråten. Om jag ler rakt in i solen kanske jag kan hålla kvar värmen då kvällen blir kall.

Eller så har jag bara insett att livet är alltför vackert för att bittras bort. När jag väl ligger där på min egen dödsbädd och inser att allt är slut så vill jag känna att jag gjorde allt för att leva livet fullt ut. Det innebär att acceptera dagar av tröstlöshet i soffan och uppgiven gråt på köksgolvet, likväl som naivt glad framtidstro och gränslös lycka. Jag vill fortsätta skratta och gråta och jag vill hitta upp till de där rosa molnen och sitta där och dingla med benen. Om det är en styrka, en skyldighet eller bara min övertygelse om att det är mitt sätt att leva, det spelar kanske ingen roll.

2 kommentarer på Styrka?:

Kommentarer RSS
Alexandra on den 27 mars 2013 07:51
Såg ditt inslag i när livet vänder igår, vilken ärlig historia! Har lagt upp länken på vår facebook för att peppa andra
Svara på kommentar


Monika Nyström on den 27 mars 2013 08:22
Tack Alexandra! Vad fint att få veta att du ser det så. Att mina ord kan ge pepp åt andra. Så var min ödmjuka förhoppning då jag ställde upp i programmet. Allt gott till dig!
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint