Ensam förälder
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Ensam förälder

”Det var ju inte så här det skulle bli!”   

Så sa jag högt för mig själv härom kvällen. Det har snart gått fyra år sedan han dog och sorgen kommer nu för tiden i annan skepnad. Den är mer avlägsen, mindre vass och visar sig oftast som en mjuk smekning mot kinden. Men den här kvällen föll den över mig, högg tag och gjorde ont.  

Jag satt och åt ensam vid vårt köksbord. Barnen var hos olika kompisar, nöjda, glada och försedda med middag på varsitt håll. Jag brukar ta tillvara de stunderna. Den där värdefulla egentiden. Njuta av tystnad och tankar som hinner hela vägen tills de är färdigtänkta.   

Men så föll min blick på hans fotografi. Jag tänkte tillbaka på middagar vi haft tillsammans här. Mitt emot varandra. Småpratandes. Jag mindes det där röda vinet från Sydafrika som vi älskade båda två. Jag mindes den där goda fläskfilégrytan han gjorde.   

Jag tänkte på hur skönt det hade känts att få sitta här med honom nu. Kunnat prata om barnen. Jag hade sagt hur stolt jag var över att de båda fick så goda omdömen vid utvecklingssamtalen. Han hade skrattat och berättat om något klokt vår son hade sagt på väg hem från skolan. Eller så hade han tagit upp sin telefon och visat mig det senaste fotot han tagit på vår dotter.   

Vi hade diskuterat så där som föräldrar gör. Ska vår dotter få börja spela piano som hon pratat om att hon vill? Ska vi låta vår son cykla själv till träningen i vår? Legoland – ska vi försöka komma dit i sommar? Tar du eller jag med dottern till frisören och vem köper ny vårjacka till sonen?   

Men istället sitter jag här ensam. Jag lagar inte särskilt god mat och jag struntar i vinet. Jag grubblar ensam, med en klump i magen, på vad det där illamåendet min son talar om grundar sig i. Jag oroar mig ensam för hur det ska bli då min dotter ska åka till simhallen med klassen. Jag beställer vårkläder på nätet för jag hinner inte gå runt i butiker och jag springer ensam på alla föräldramöten.  

”Det var ju inte så här det skulle bli!”   

4 kommentarer på Ensam förälder:

Kommentarer RSS
Anne on den 19 mars 2013 21:47
Har precis sett dig i När livet vänder på SVT play. Är helt stum av beundran efter att ha hört dig berätta. Så klarsynt du är! Med din inställning kan livet inte bli annat än bra trots sorgen du bär. Tack för att du delar med dig och jag vill verkligen önska dig ett fortsatt fint liv. Är förresten helt säker på att din man är med dig från sin himmel...
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 25 mars 2013 15:41
Tack Anne, för dina väldigt fina ord! Jag är också övertygad om att han är med oss, på något sätt. Just vid köksbordet de där ensamma kvällarna känns visserligen den närvaron inte nog men det är viktigt att kunna acceptera den delen av sorgen också. Att inte bara traska på med ett leende på läpparna utan våga dyka ner i sorgen när den väller fram. Tror jag. Önskar dig allt gott!


Maria on den 20 mars 2013 07:02
Usch det där med "att så här skulle det inte bli" känner jag igen. Men även om det inte blir som man tänkt kanske det kan bli rätt bra ändå?
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 25 mars 2013 15:38
Jag håller med dig Maria, absolut! Och det är den övertygelsen som är en del av drivkraften i min vilja att leva livet fullt ut! Och att jag väljer att se det som bra i det liv jag har. Men ibland blir sorgen tung just i den de där små ögonblicken då man känner att det inte var så här man hade tänkt sig det hela...

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint