Tårar håller mig sällskap
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Tårar håller mig sällskap

Jag har känt mig oerhört trött de senaste dagarna. Utarbetad. Själsligen utmattad. Så sportlovet kom lägligt. Jag packade raskt ihop oss i fredags och tog tåget så fort vi kunde upp till vår dalaby. Jag behövde fly alla måsten, all städning, alla högar med osorterade papper och alla oöverstigliga berg av sådant jag borde ha gjort.   

När jag är så där trött i sinnet blir ensamheten mer påtaglig. Jag tycker annars om att vara själv men när jag som mest skulle behöva en stark arm att hålla mig i, ett glatt leende att lugnas av och en varm hand som masserar mina värkande axlar, då blir det smärtsamt att vara så ensam.   

När tyngden blir för tung att bära blir jag tvärtemot den jag brukar vara. Plötsligt får jag svårt att somna för att det inte finns någon som värmer mig i sängen. Jag tycker helt oväntat att kaffet inte smakar gott, för att ingen sitter mitt emot mig vid frukostbordet. Jag längtar bort, för det finns ingen här som håller mig kvar i nuet.  

Men sakta, sakta, har ny energi kommit till mig. Himlen har varit gnistrande blå, solen har värmt mina frusna kinder och våren har försiktigt börjat viska om sitt anländande. Jag har tagit flera långa promenader och bara andats in den klara luften. Släppt alla tankar och letat efter ro.    

Och så det konstiga. Eller det som inte längre förvånar mig. Under samtliga promenader, hela promenaderna igenom, har mitt vänstra öga tårats. Inte bara litegrann, utan långa, varma, tårar har runnit längs med min vänstra kind. Det har varit ljust av solsken mot vit snö så jag har nästintill bländats, jag kanske har någon störning i just den vänstra tårkanalen och det finns säkert en fysiologisk förklaring till fenomenet.   

Men att de där tårarna rinner ur mitt öga, precis på samma sätt som hans tår rann nedför hans vänstra kind, i det ögonblick då han slutade andas, visst är det osannolikt. Och ändå så tydligt symboliskt. Att mina tårar rinner på precis det där sättet, i just de stunder då jag känner mig som allra mest ensam och som allra mest sårbar, det finns det ingen naturvetenskaplig förklaring till. Endast en trösterik.

2 kommentarer på Tårar håller mig sällskap:

Kommentarer RSS
Margareta on den 6 mars 2013 20:59
Såg när livet vänder på Svt play ikväll. Din historia är så på pricken likt min så jag nästan ryser. Mina barn var dock lite äldre än dina när de miste sin pappa,12 och 14. Men sorgen över att mina barn har mist sin pappa är absolut den värsta. Att han inte får vara med när hans dotter tar sin läkarexamen nästa år och omvänt att min dotter inte får fira sin stora dag tillsammans med sin pappa gör så ont att ta in. Är själv förskollärare och håller verkligen med dig att Håller med dig i allt.
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 18 mars 2013 15:29
Hej Margareta! Tack för att du hör av dig. Det känns nästan lite svindlande att det finns andra personer som har precis liknande upplevelser och bakgrund som en själv. Att vi till och med har samma yrke. Även om jag inte vet mer om dig än det du skrivit här stärks jag av att veta att du också fungerar, trots allt. Speglingar, att få veta att man inte är ensam, det behöver vi alla. Jag önskar så att även våra barn kan få känna att de inte är ensammast i världen om att ha förlorat en förälder. För det är så de känner, har jag förstått. Jag önskar dig allt gott! Och visst finns din dotters pappa ändå med er den där stora examensdagen. Han finns i hennes hjärtslag! Kram till dig!

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint