Debattartikel - för barnens rätt
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Debattartikel - för barnens rätt

Den här veckans nummer av Läkartidningen publicerar en debattartikel som jag och två andra kloka personer har skrivit. Vi skriver om barns rätt att få information och känna delaktighet, under den tid då en förälder är svårt sjuk. Sjukvården bär ansvar för detta men det ansvaret är idag endast ord i en lag. 

Vi skriver i vår artikel om barns rätt att få bli sedda i sin sorg och rätten att få vara med. Inte bara fysiskt på sjukhuset eller vid begravningen, utan även i samtal och funderingar. Låt barnen få finnas med i sjukrummen, i dödens väntrum och i sorgen!

Ett barn kan inte själv sätta ord på sina behov när något så svårt som allvarlig sjukdom och död drabbar familjen. Då måste det finnas vuxna omkring barnet som ser, förstår och bekräftar. Och ibland räcker det med så lite. En famn. Ett leende. En blick.

”Felix, som precis fyllt fem år, kliver in i sjukhuset med tunga steg. Hans mamma ligger i en kall, smal säng. Hon är så sjuk att hon snart inte kan fortsätta andas. Ingen har sagt det, men Felix förstår. Där på sjukhuset jobbar Cecilia, den snälla sköters­kan. Felix får hjälpa henne att fördela piller i medicinkoppar och mata akvariefiskarna.

Den kvällen då mamma slutar att andas finns Cecilia där. Hon lyfter upp Felix i sin famn och viskar att »nu åker nog mammas ande ut genom det öppna fönstret«. Det tror inte Felix men han är glad att hon berättar för honom vad hon tror. Han är glad att Cecilia är där. Hon är den enda som verkligen har sett honom.”

Med ovanstående ord inleder vi vår debattartikel. Vår önskan är att fler människor som möter barn i svåra stunder verkligen SER barnet. Att fler handlingsplaner upprättas, och följs, och att mer handledning ges åt sjukvårdspersonal. Vi vill att förskolor och skolor ska ha en större beredskap för barn i sorg. Och vi hoppas att barn börjar ses som likvärdiga medmänniskor med samma behov av stöd, om inte större, som vi vuxna då vi genomgår en svår kris.

4 kommentarer på Debattartikel - för barnens rätt:

Kommentarer RSS
Linda Kennerhed on den 14 februari 2013 14:02
Hej Monika! Jag läser och inser att du och min väninna har ett gemensamt mål. Min väninna heter Mia Berg och har precis skrivit en bok som heter Jag oxå Dödsviktigt! Om du inte har hört talas om den redan förstås :-) www.dodsviktigt.nu Ni kanske kan göra något gemensamt för detta otroligt viktiga! Som alltid så skriver du mycket fint och tänkvärt. Med vänliga hälsningar Linda
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 15 februari 2013 14:36
Hej Linda! Jovisst, jag har hört talas och läst om boken Dödsviktigt. Jag strålar gärna samman med Mia och gör något gemensamt med henne. Jag tror vi brinner för ämnet på samma sätt. Hälsa henne att hon gärna får höra av sig till mig, om inte jag hinner kontakta henne först. :) Allt gott till dig!


Emelie on den 14 februari 2013 22:34
Min man är sjuk, jättesjuk. Vi har spenderat många veckor i Lund, 10 mil hemifrån, tillsammans har vi vår son som snart blir 2,5 jag väldigt tacksam för att vi hittills hela tiden har blivit sedda som en hel familj på denna resa som ingen vill åka på. I Lund på avdelningen finns det leksaker att låna. Vår son har alltid möts av leende när han röjt fram med rullstolar i korridorerna och alla har velat nusa och bjuda honom på glass. Har han inte varit med några dagar så frågar personalen hur det är med honom. Och på strålningen nere i Lund finns en hel lekhörna för väntande barn och föräldrar. I våras fick vi låna lekplatsen vid Ronald Mcdonaldshuset, som egentligen bara är till för sjuka barn, inte sjuka föräldrar... Vi har också vid flera tillfällen lånat barnsjukhusets lekplats. Vi, jag och sonen har också fått ta plats, personalen har sett oss och våra behov och det är vi väldigt glada för! ps. och på nya rummet på ett annat sjukhus har en kurator ställt in en liten korg med leksaker, en bra början.
Svara på kommentar
 
Monika Nyström on den 15 februari 2013 14:53
Hej Emelie! Det känns gott att få läsa om att ni har blivit sedda, både din man, du och er son. Så som ni har haft det är ju önskvärt på alla sätt. Jag anar att läget kanske är sämst här i Stockholm, för jag har fått höra och läsa om flera goda exempel, som ditt, från andra håll i landet. Eller så har just ni haft tur. Min önskan är dock att det inte ska handla om tur. Det goda bemötandet ska inte endast ligga hos vissa individer utan ses som en naturlig och viktig del av vården. På många orter blir detta arbete allt bättre men tyvärr ligger det långt efter i andra landsting. Jag och min man bad å våra barns vägnar att få ta del av lekterapin som vi vet finns på Karolinska sjukhuset, men då det endast är till för barn som är sjuka blev vi nekade. Så är läget här i Stockholm än idag. Barn som anhöriga syns inte och så länge det fortsätter att vara så tänker jag göra vad jag kan för att belysa problematiken. Och när jag gör det är det värdefullt att bära med historier som din. Att kunna påvisa att det finns platser där den här biten fungerar. Lycka till med er fortsatta resa och all lycka till er!

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint