På en sten i skogen
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

På en sten i skogen

Årets första snö. Barnen är så lyckliga att det strålar om dem. Promenaden till skolan måste starta tidigare än vanligt så vi hinner ha snöbollskrig och göra snöänglar och skratta och fånga snöflingor med munnen.   

När jag hade lämnat av dem vid skolan så fortsatte jag min promenad. Jag njöt av den klara luften och den barndomsvarma vinterstämning som infinner sig i det vita landskapet. Varje snöflinga var som en lyckodroppe, varje andetag gav mig mer kraft.   

Jag gick mot skogen. Hittade den där stigen som jag ofta gått. Den där stigen som jag vet att min man brukade gå då han behövde gråta i ensamhet. För det var så han gjorde. Han grät aldrig med mig. Han grät på en sten i skogen, invid den där stigen som jag pulsade på idag.   

Där på vår stig slog det mig plötsligt att det idag är precis fem år sedan min man fick röntgensvaret på vad som gjorde så ont i hans rygg. Fem år. De första dygnen efter beskedet minns jag knappt. Vi gick runt som i chock båda två. Sen fokuserade vi på våra barn. Levde som de, i nuet.   

Jag minns att den första snön hade kommit då för fem år sedan, precis som nu. Vi vaknade en helgmorgon och marken var inbäddad med ett vitt fluffigt täcke. Vi gjorde i ordning varm choklad, packade termos och muggar och bylsade på oss kläder. Och så tog vi våra barn till de där stenarna, invid stigen i vår skog.   

Det finns fotografier från den stunden. Jag har långt hår och en grå stickad mössa. Mitt ansikte är osminkat och mina ögon är så trötta. Vår son ser lycklig ut. Chokladmuggen i handen och ett leende på läpparna. Min man håller hårt om vår dotter. Ett krampaktigt tag om livet.   

Så tog livet sina orättvisa kliv och idag är stenen tom. Jag tittade på den där ifrån stigen och tänkte att det bara finns en enda sak jag skulle vilja göra nu. Jag skulle så gärna vilja dela en termos varm choklad med honom. Jag skulle ha så mycket att berätta. Jag skulle berätta vad vi har gjort och vad vi har upplevt under de här åren. Han skulle lyssna och le. Och jag skulle förstå att han redan vet.   

Han ser att våra barn är lyckliga. Han vet att jag gör mitt allra yttersta för att ge dem den barndom vi var överens om att vi ville ge dem. Han känner att vi saknar men är glad över att vi har hittat ett sätt att leva utan honom. Han finns i våra hjärtan, han finns i snöflingorna och han finns på den där stenen. Men han gråter inte längre. Han dricker varm choklad med en snöängel. Och han ler.

0 kommentarer på På en sten i skogen:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint