Tid
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Tid

Om ett par dagar ska jag åka till Jönköping och föreläsa för personalen på ett onkologisjukhus. Om ett par veckor åker jag till Vara och talar inför palliativ vårdpersonal, det vill säga sjuksköterskor som arbetar med patienter i livets slutskede. I november ska jag föreläsa i Stockholm och i Göteborg. Jag kommer att ge min bild av hur man som anhörig upplever den svåra tiden att leva invid en svårt sjuk anhörig. Framför allt lyfter jag barnens behov och vad jag önskar kunde förbättras för barn som är anhöriga.

Jag har arbetat hårt för att kunna nå fram på det här sättet. Levt länge helt utan inkomst. Slagit mig fram, presenterat mina tankar, varit påstridig och påstått mig ha något viktigt att berätta. Jag har skrivit till sjukhusdirektörer och politiker. Letat efter andra eldsjälar som ser till barns behov. Känt att det viktiga har varit att kunna använda mina erfarenheter till någonting som kan komma att förbättra vården och bemötandet av barn som har det svårt. Så det känns skönt att det har börjat lossna, att intresset är stort och att jag anlitas som föreläsare på platser i hela landet.

Så nu reser jag en hel del. Arbetar mer. Är uppbokad vid fler tidpunkter och är inte längre hemma lika mycket som tidigare. Både jag och mina barn har blivit bortskämda med att vara varandra så nära. Att jag är en mamma som hämtar tidigt, lagar ordentlig middag, hinner se dem på gården, i leken, i konflikterna och i fantasin. Nu är de äldre. Det har gått flera år sedan deras pappa dog. Innerst inne verkar de båda vara harmoniska och trygga. Och jag känner att det är dags för mig nu. Jag måste få tid att inspireras vidare i livet.  

Så kanske är det först nu som jag känner hur svårt det är att vara ensamstående förälder. Hur svårt det är att få armar, tankar och tid att räcka till. Jag stångar mig som mot en vägg vissa stunder. Jag räcker inte till, blir aldrig klar, vill mer och ångrar det jag inte gjort. Jag sätter mig ned sena kvällar och skriver sådant jag inte hunnit under dagen. Jag lär mig trolla med timmarna, är effektiv när jag måste och försöker påminna mig om hur viktigt det är att stanna upp och vara i nuet emellanåt.  

Det jag verkligen är stolt över det är att jag har givit oss tid. Sedan min man låg inför döden, för tre och ett halvt år sedan, har jag lagt yrkeslivet åt sidan. Jag har upplevt, bearbetat, sörjt, betryggat, kramat, vårdat, vilat, älskat och sakta lärt mig att leva igen. Vad hade hänt om jag direkt efter hans död hade börjat arbeta igen? Vem hade sett mina barn? Vem hade lyssnat, förstått, burit dem? Vem hade funnits alldeles nära, dygnets alla timmar? Vem hade bråkat, skrattat, gråtit och busat med dem? Vem hade ingivit dem mod och trygghet?  

Nu är det en ny sorts balansgång jag kommer att behöva hitta. Men jag är redo för att utmanas mer och jag tror att jag kommer att vara en gladare mamma om jag ger mig själv mer tid nu. Om jag nu får tiden att räcka till...

0 kommentarer på Tid:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint