Arg och nedstämd
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Arg och nedstämd

Ilska är inte en känsla jag har haft i min sorg. Det har känts så onödigt, så dumt att vara arg på en sjukdom. Jag är ju medveten om att min man slets ifrån oss, inte valde att lämna oss. Men de senaste dagarna är det just arg jag har varit.

I mitt liv, just nu, finns så mycket nedstämdhet. Sjukdomar, skilsmässa, krossade drömmar, depressioner, död och olycklig kärlek. Hela jag tyngs ned och har svårt att hitta upp till ytan igen. Jag försöker att bära andra runt omkring mig och jag hoppas att jag på något håll räcker till. Hade min man funnits kvar hade han räckt till för fler. Han hade räckt till för mig.

För jag längtar efter att bli upplyft. Jag fryser så om mina händer och det finns ingen här som värmer dem. Jag vill så gärna lära mig att flyga igen. Jag anar de rosa molnen och vill kunna nå dit. Men istället står jag här med längtande blick och väntar. Väntar på att livet ska vända solstrålarna åt mitt håll och låta mig hitta den där famnen som vill hålla om mig. 

När jag fryser och längtar efter ömhet är det inte min man jag saknar. Den romantiska delen av vår relation har jag bäddat undan, inte glömt, men släppt. Men den trygga, starka och varma vänskapen han alltid gav mig gör att jag är uppriktigt arg över att han inte är här och stöttar mig nu. Han hade visat mig vilken väg jag skulle välja. Han hade hjälpt mig att se hur mycket jag orkar, förstått mina begränsningar och sagt åt mig att stanna om jag rusade på för fort eller sprang för långt. 

Så för en liten stund tillåter jag mig att vara arg. Så här när självömkan väller över mig, vilket inte händer ofta, då riktar jag min ilska upp mot himmelen någonstans. Men i nästa stund slår det mig att han faktiskt alltid är med mig. Jag har förlorat flera närstående vänner under mitt liv och trots att de är i livet så är det omöjligt att behålla den vänskapen. Det är oerhört frustrerande. 

Men den tillgivenhet som jag och min man kände för varandra, den har inte brutits. Han kanske inte kan värma mina händer men om jag lyssnar riktigt noga kan jag nog höra hans ord. Jag anar vad han skulle säga till mig. Jag vet vad han hade tyckt. Och så kan jag behålla honom för alltid. Som en osynlig men ännu lika varm och omtänksam vän.

1 kommentar på Arg och nedstämd:

Kommentarer RSS
Mari Nilsen on den 22 juli 2013 10:03
Hej igen! Täck vad lika vi människor ändå är! Jag har inte heller känt någon ilska just och mångar har frågat är du inte arg. Jag har svarat: Nej på vem eller vad skall jag vara arg på? Men nu här under vårvintern har jag känt mig gör arg på cancer som tog min Per´s liv för r4 år sen och lämnade mig och våra älskade döttrar kvar. Jag har tänkt att jag borde nog fylla ett örngott med något mjukt och slå på det med ett brännbollsträ och bara skrika rakt ut tills man blir så där trött, slut och tom i kroppen så att man bara faller ihop. Bara för att få ilskan ur kroppen. Men det går ju inte då skrämmer jag skiten ur ungarna. Men jag kan ju gå ut i skogen där föhoppningsvis ingen hör eller ser mig:) Jag har ännu inte provat men den akuta ilskan har lagt sig. Men jag vet ju inte rätt som det är har jag den igen kanske. Jag brukar ockspå tänka som du när jag saknar honom som mest och önskar att jag kunde prata med honom så där som man gör när man är två med barn ihop. Man bollar stöter och blöter och löser problem ihop, men han kan ju inte vara med llängre men jag vet ju också vad han skulle säga och det tar jag också fasta på och ibland får det mig att rycka upp mig. Så på sätt och vis är han ju f.f med.
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint