Oro
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Oro

Min son har varit orolig hela sommaren. Nattetid. Haft svårt att somna och vaknat flera gånger varje natt. Kanske är det en normal utvecklingsfas. Han är nio år och efter vad jag har läst och hört kan det vara en känslig och tung period. Alla barn känner ibland denna oro. Oron för att lämnas, bli övergiven. Igår satte han ord på sin oro:

”Mamma, jag är så orolig för att du ska försvinna. Jag är bara nio år. Jag skulle inte klara mig om du försvann.”

Så föll vi båda i gråt och jag höll honom så hårt jag kunde i mina armar. Vad annat kunde jag göra?

Aldrig har någonting gjort så ont i mig, som insikten om hur mina barns trygghet, i grunden, trasats sönder efter deras pappas död. Min son sätter så klokt ord på det. 

Jag kan bara lova, gång på gång, att jag alltid kommer att finnas kvar, nära. Jag kan bara hålla om, fysiskt visa min närhet. Se, höra och förstå honom och hans oro. Bekräfta att jag vet att han känner sig rädd men med min blick förvissa honom om att aldrig lämna honom.

Men vilka ord jag än använder, hur nära jag än håller mig honom, hur bekräftad han än må känna sig, så har han ändå den grymma vetskapen om att en människas vilja inte alltid är nog. Min son vet att hans pappa hade en enda önskan - att få vara kvar hos sina barn. Ändå slets han ur deras famnar, utan att någon i hela världen hade makt att hjälpa honom. Så vad spelar det för roll vilka ord jag använder?

Maktlös. Ordlös. Otrygg. Tre år har gått men i vissa stunder är sorgen outhärdlig. Att se sorgens spår i mina barns liv är i alla fall outhärdlig. Men det får mig också att inse hur viktig jag är, för dem. Hur rätt det är att försöka leva så lyckligt jag kan, hitta mitt eget lugn och mina egna drömmar, för att kunna bära mina små oroliga barn genom livet.

1 kommentar på Oro:

Kommentarer RSS
Annika on den 20 augusti 2012 06:32
Jag läser och jag gråter med er..... Stor kram.
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint