Glädje
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Glädje

Det gick inte att blunda för det längre. Mitt sommarhus måste målas. Falu rödfärg är enkelt att slabba på, man behöver inte skrapa gammal färg och det krävs inte så mycket verktyg och förberedelser. Men när man är den enda vuxna personen i hushållet krävs makalöst mycket för att ens målarfärgsburken ska öppnas. Men jag tog för några dagar sedan tjuren vid hornen och satte upp ett mål för mig själv. Den husvägg som solen lyser på hela dagarna ska åtminstone målas den här sommaren. Ett lagom stort mål är enklare att uppnå. 

Och nu har jag målat så armmusklerna värker. Låren är trötta av allt spring upp och ned för stegen. Jag har tejpat vita hörn, tvättat penslar, balanserat högt i taknocken och sträckt mig så långt jag kan för att slippa släpa stegen till ny plats. Samtidigt har jag lagat måltider när vi varit hungriga, varit behjälplig när något av barnen behövt mig, satt på kaffebryggaren, tagit med barnen till badbryggan när andan fallit på, plockat undan disk och burit ut sopor. Men jag fixar det! 

Vissa stunder finns det ändå något som överröstar stoltheten över allt jag klarar. I varje penseldrag finns det en sorg som blir tydligare i den blodröda färgen. Den gamla färgen har flagat av, solblekts eller borstats bort av min pensel. Den gamla färgen var det min man som målade dit, för flera år sedan. Spår som jag nu raderar. Lämningar som snart inte finns kvar. 

Eller är det precis så som det ska vara? Kanske blir färgen som jag nu fäster mot våra väggar en inramning av vårt nya liv. Väggar som ännu minns men som ser det nya med en större och färggrannare klarhet. Här finns glädje igen. Här finns lycka, mitt i det sorgsna. 

Min extra-mamma här i byn kom förbi nu på kvällen och kramade om mig. Hon sa att det under en längre tid har funnits så mycket vemod här i huset. Förutom min man så dog, bara några månader efteråt, även vår granne. Mannen som levde i det här huset före oss och som var den som vakade över både oss och huset. Så sorgen har legat som en svart tyngd över den här delen av byn. 

”Men nu finns det någonting annat här, Monika. Glädje.” sa hon till mig ikväll. 

Jag sa att jag ju visste att varken min man eller vår granne ville att sorgen skulle var tongivande utan att glädjen skulle få återkomma. 

”Ja, men det är ju tack vare dig som det är så. Det är din förtjänst.” fortsatte hon. 

Nu har jag låtit orden sjunka in. Hon har rätt. Jag tar inte bara tag i målarpenseln och sköter om huset på ett grundläggande sätt. Jag sätter ny färg på våra yttre väggar och släpper in ny luft i våra rum.  Jag planerar för framtida somrar, skriver listor på blommor jag vill plantera och röjer fram en vildhallonberså. Jag ska imorgon ta hand om våra röda vinbär och minnas att den busken fick vi i bröllopspresent. Minnas och glädjas. Det är ett stort steg i min sorg. Detta är att leva – inte bara överleva!

2 kommentarer på Glädje:

Kommentarer RSS
Carina on den 6 augusti 2012 15:51
Du skriver så otroligt klarsynt! Tack för att vi får vara med och dela ert liv!
Svara på kommentar
 
Monika on den 7 augusti 2012 15:24
Tack för att ni vill ta del av det, snälla Carina!

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint