Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

augusti 2012

Hela jag

Ibland blir rollerna jag har att spela för många. Idag har jag begått en synd, enligt mig själv. Jag missade rollen som tandfé. Min dotter tappade en tand igår, och i morse sprang hon förväntansfull till sin tandask för att se om tandfén hade lämnat en gulltia. Men det hade hon inte... Oförlåtligt. Tycker jag. Min dotter tog det med ro och sa att det nog kommer en peng nästa natt men för mig känns det som ett enormt misslyckande.

Genom allt

Att följa barnens väg genom sorgens många färger och skiftningar har varit lärorikt på fler sätt än jag anar. Barnen är så orädda. Lika nytt och nyfiket som det är att upptäcka och sätta ord på pirret i magen inför första skoldagen, eller tvekan och obehaget att stå inför en stor publik, lika livstörstande utforskar barn sorgen. Om de tillåts. Om de stöttas. Bekräftas. 

Precis det som barn behöver i all sin utveckling.

Värme

Jag står i startgroparna för ett nytt projekt med mål att förbättra stödet för barn som är anhöriga till svårt sjuka familjemedlemmar. Det gör att jag återupplever alla minnen från vår tid som anhöriga. Allting började i december 2007. Julaftonen firade vi i en sjuksal på neurokirurgen på Karolinska sjukhuset. Min man hade precis opererats, en stor tumör hade tagits bort ur hans ryggrad. Han fick starka mediciner, operationssåret lades ofta om och han fick endast ligga ned för att inte vätskan som skvalpar runt inuti ryggmärgen skulle läcka ut.

Fånigt?

Priset man får betala för ett långt ledigt sommarlov är att den första måndagen på nya terminen känns extra svår. Min son har sovit dåligt i natt, vaknat i mardrömmar och varit nära till gråten ett par gånger under morgonen. Min dotter hade ont i magen då hon vaknade och förklarade hur pirrig hon kände sig. Jag försökte vara en cool mamma som lugnt förklarade att jag behövde jobba nu men att jag hämtar dem tidigt i eftermiddag.

Oro

Min son har varit orolig hela sommaren. Nattetid. Haft svårt att somna och vaknat flera gånger varje natt. Kanske är det en normal utvecklingsfas. Han är nio år och efter vad jag har läst och hört kan det vara en känslig och tung period. Alla barn känner ibland denna oro. Oron för att lämnas, bli övergiven. Igår satte han ord på sin oro:

”Mamma, jag är så orolig för att du ska försvinna. Jag är bara nio år.

Glädje

Det gick inte att blunda för det längre. Mitt sommarhus måste målas. Falu rödfärg är enkelt att slabba på, man behöver inte skrapa gammal färg och det krävs inte så mycket verktyg och förberedelser. Men när man är den enda vuxna personen i hushållet krävs makalöst mycket för att ens målarfärgsburken ska öppnas. Men jag tog för några dagar sedan tjuren vid hornen och satte upp ett mål för mig själv.
Site Builder drivs av  Vistaprint