I hans spår
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

I hans spår

Till min mans begravning hade hans chef förberett ett tal. Vackra ord om hans potential inom poliskåren. Ord om att han precis hade fått sitt drömjobb. För så var det. Han var lärare i grunden, vi träffades på Lärarhögskolan. Men han hade en dröm, sedan många år, om att bli polis. Så när jag väntade vårt andra barn påbörjade han sina studier vid Polishögskolan.   

Han passade givetvis som handen i handsken i sitt nya yrke. Med sin pedagogiska grund och sin starka sociala förmåga älskades han direkt av alla. Och med sin dubbla profession såg han möjligheten att förverkliga ännu en dröm; att förbättra världen för de mest utsatta barnen. De barn som tog sig osynliga genom sin barndom.   

Den drömmen nämnde chefen i sitt tal. Hon visste att han brann för de barn som utsattes för övergrepp, som led av svåra livssituationer, som levde med missbrukande föräldrar eller som upplevde misshandel. Jag har sett hans planer på pränt, vet hur han tänkte och hur han hade velat ägna sitt yrkesverksamma liv åt att förverkliga sina drömmar. Med den vetskapen blir hans död än mer smärtsam och oförståelig. Så onödigt att en man som ville så mycket gott, och som dessutom hade funnit vägarna att nå dit, aldrig gavs chansen.   

Och med vetskapen om hur hans visioner såg ut, blir mitt eget mål, att förbättra världen för barn som är anhöriga till svårt sjuka föräldrar, än viktigare. Jag är inte polis, jag kan inga vägar inom det polisiära och rättsliga arbetet men jag kan barn. Jag har pedagogisk kompetens och jag vet vad barn som genomlever svåra, otäcka och skrämmande situationer behöver. Och jag har sett  platser i vårt samhälle där ingen beredskap finns. Platser där barn dagligen tar sig osynliga fram.   

Jag kan inte förändra hela världen, vilket min man säkert hade kunnat om han hade fått chansen, men jag kan göra skillnad. Jag kan hitta de rätta vägarna för att förändra bemötandet av barn som är anhöriga. Bidra till en större förståelse för hur barn fungerar. Att de behöver få känna delaktighet. Jag kan sätta ord på hur det känns att stå där i en sjukhussal och känna sig liten och utsatt. Jag kan beskriva hur det känns att mista den som betyder allra mest. Och jag kan kräva barnens rätt; att inget barn ska behöva gå osynligt igenom sin barndom.  

0 kommentarer på I hans spår:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint