Speglingar
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Speglingar

Sedan min man dog har jag letat överallt efter speglingar. Sökt sätt att få känna igen mig i min sorg. Jag har läst romaner om sorg, ofta skrivna av äldre änkor, som målande berättar om många minnen, från många år. Men inga historier om änkor som står precis i början av sitt liv, mitt i de kaotiska småbarnsåren. Med allting kvar men utan någon att dela det med.   

Jag sökte efter dikter om sorg. Fann ord om saknade släktingar, smärtsam längtan och återigen; de äldres sorg. Poesi om de som förlorat sin livskamrat efter ett helt liv tillsammans. Men inte många ord om den som förlorar sin livskamrat precis när livet tar sin början. Och vad man gör med alla krossade drömmar.   

Jag såg filmer om sorg. I filmerna fann jag faktiskt historier om unga kvinnor som förlorat sin man. Kvinnor som stod ensamma med sin sorg. Som kunde flytta till nya städer, forma om sina liv och gå vidare till det deras hjärta sa åt dem. Inga filmer om att vara småbarnsförälder mitt i den där sorgen. Om att längta bort och börja om men ändå stanna kvar, för de smås skull.   

De böcker jag har läst och de filmer jag har sett, visar ofta att den sörjande, på något sätt, håller kvar sin älskade. Samtalar vidare, ser sin döde anhörige vid sin sida, möter dem i sina drömmer och håller fast vid relationen. Det verkar så trösterikt. Jag har aldrig trott mig se min man. Endast ett par gånger under de tre år han har varit död har jag drömt om honom. Jag har aldrig fått en ingivelse att prata med honom för jag känner ingen närvaro av det slaget. Här i min ensamma verklighet är allting så brännande tyst. En tystnad som jag inte kan spegla mig i någonstans. Vilket gör att jag känner mig än mer ensam.

2 kommentarer på Speglingar:

Kommentarer RSS
Annika Thunholm on den 19 juli 2012 05:55
Jag ska inte säga att jag förstår dig för det kan jag inte göra då jag inte misst min partner åt döden. Däremot har jag förlorat honom på annat sätt och det är också en stor sorg. Sorg är stort!! Du är en fantastisk kvinna som pga din sorg ändå kommit så långt i ditt liv. Fortsätt skriva och vara den du är, du är fantastisk. Kram
Svara på kommentar


Monika on den 7 augusti 2012 15:22
Tack Annika!
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint