Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta
Du skulle inte känna igen dig.

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

juni 2012

Lycka finns!

Tio år har gått sedan den dagen då jag klädde mig i min sagolika klänning, fick håret omsorgsfullt och vackert uppsatt, och skred nedför altargången, med min nyblivne make i handen. Precis tio år. Jag minns att syrenträdet stod helt i blom utanför kyrkporten. Jag minns att det var precis lagom varmt i luften och att gruset krasade så där befriande under våra finskor. Lycka finns och jag fick uppleva den fullt ut, den där dagen i slutet av juni 2002.

Jag tror på själva livet

Många har ifrågasatt min inställning och tro på att allt som sker har en mening. Kanske inte ifrågasatt det men själva haft svårt att se meningen med att en ung människa rycks ifrån livet. Jag har givetvis stångats med samma undran. Varför - har varit en fråga som ekat i mitt huvud, ofta. Men jag har vägrat att låta de tankarna äta upp mig. Jag skulle fullständigt ha gått sönder om jag hade tillåtit mig att fastna i det tänket.

Den livsviktiga leken

Om en liten stund är jag på väg till Lekterapin på Astrid Lindgrens Barnsjukhus för att förläsa där. Jag har förberett min historia, skrivit ner det jag vill säga och känner mig lite nervös för hur de ska ta emot det. Jag riktar ganska starkt kritik mot det faktum att mina barn inte fick ta del i någon lekterapi alls, under den tid då de vistades vid sin sjuka pappas sida. Han behandlades på andra sidan gatan, på Radiumhemmet, och idag kan det göra mig så arg att det fanns så mycket kunskap, resurser och lekförutsättningar, så nära.

Sagoögon

"Det här är livet! Att ha sommarlov ochatt få äta pizza!" 

Det var gårdagens bästa kommentar från min lilla prinsessa, när hon glatt bar hem pizzakartongerna. Är man sju år så är detnuetsom gäller. Även om hon också kan tyngas av bekymmer och oroa sig för än det ena, än det andra, så kan den ögonblickliga lyckan få lysa upp hela hennes dag.

Det är hon och hennes bror som lär mig hur man lever här och nu.

Musiken kommer ihåg

Musik har alltid varit det viktigaste redskapet att använda då min själ har varit trasig. När jag var 20 år gick jag igenom en större kris. I samband med det sattes "Kristina från Duvemåla" upp som musikal. Jag såg den  inte förrän flera år senare men skivorna med musiken köpte jag samma dag som de släpptes. Jag lyssnade och lyssnade, led i min sorgsenhet, lyssnade om igen och lärde mig alla texter. "Kristina" hjälpte mig ur den krisen.

En stor familj

När barnen var små arbetade jag som dagmamma i vårt hem. Istället för att söka förskoleplats till mina egna barnen och själv arbeta som förskollärare med barn i samma ålder någon annanstans, valde jag att starta min egen firma. Jag älskade det. Jag kunde arbeta med en liten barngrupp, själv lägga upp mål för verksamheten och fick förmånen att följa varje barns utveckling på riktigt nära håll.

Önskedrömmar

Idag fick jag plötsligt bilden av min mans lägenhet, där han bodde när vi träffades, tydligt för mitt inre. Jag mindes känslan av att vara nyförälskad. Hur han höll sina armar om mig och hur jag kände mig som hemma i hans famn. Förtroendefulla samtal mitt i natten. Förhoppningar och drömmar. Så avlägset det känns men ändå så nära i minnet.

Min dotter sa till mig härom dagen:
"Jag brukar drömma om pappa.

Barn förstår

"Men jag kommer ju att sakna pappa när vi går till simhallen."

Så sa min dotter i gryningen den 29:e juni 2009. Hon stod nyvaken invid sängkanten där hennes pappa låg. Jag hade precis berättat för henne att han slutade att andas för ett par timmar sedan.

Forskning säger att små barn inte förstår vad döden innebär. Att de inte kan greppa att den är oåterkallelig. Att det är ett för abstrakt begrepp för mindre barn att inse vidden av.
Site Builder drivs av  Vistaprint