Mitt yngsta barn har feber, hög feber. För ett dygn sedan hade jag en sådan där natt som alla föräldrar måste gå igenom ibland. En vakande natt, med en stickande klump av oro i magen. Lirka, lura, tvinga i febernedsättande och ändå behöva öppna fönstret för att släppa in sval luft och badda het liten kropp med blöta handdukar. Vakna upp i fågelkvittrande gryning och inse att man kanske sovit i två timmar, sammanlagt.

Efter en morgon då tiden släpat sig fram som i en dimma, var det dags att skicka det äldre barnet till skolan. Innerligt tacksam för att han nu är så stor att han klarar att gå dit själv. Jag stod där i hallen i morse och mindes en streptokockomgång för ett par år sedan. Då fick jag bädda ner min lilla febriga flicka i en vagn, pulsa över snövallar och ta oss igenom blåst för att lämna sonen i skolan.

Tänk att man kan få sådan kraft när man inte tror att man har någon kvar. Så blev det idag också. Jag hade inga snövallar att besegra och ingen blåst att skydda min dotter ifrån men inom mig kände jag som en urmoderlig kraft. Eller så var det som en flykt...

I förmiddags när min dotter av utmattning sov i flera timmar hade jag kunnat lägga mig i den andra sidan av soffan och gjort detsamma. Istället satte jag igång en tvätt. Sen kom jag på att jag hade blåbär i kylen som jag hade lovat barnen att göra paj av. Och där låg den där biten skinka som jag hade tinat upp för att göra en ost- och skinkpaj. Så ugnen värmdes, pajer tillagades och tvätten hängdes.

Så har dagen rusat på. Tills nu. Jag sitter helt stilla och bär en enda känsla inom mig. Jag längtar så vansinnigt, oerhört mycket efter barnens pappa. Han hade masserat mina axlar nu, om han kunde vara här. Viskat lugnande ord och lagt en trygghet i huset som gjorde att vi alla fick sova mjukt.

Kanske var det den här längtan som jag flydde ifrån hela dagen. Som för att slippa konfronteras med sorgsenheten och smärtan i att längta efter någon som aldrig kan komma hit igen. Men jag vägrar att fly från någon känsla. Jag vill dyka ned i den, ordenligt, för att sen kunna komma tillbaka till ytan.

Nu är allt lugnt i mitt hus. Alla sover och det känns varmt och rofyllt. Så nu dyker jag.