Se barnen!
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Se barnen!

Idag var jag inbjuden att hålla ett föredrag för en grupp kontaktsjuksköterskor inom cancervård på Danderyds sjukhus. De bad mig att ge dem ett anhörigperspektiv och beskriva mina erfarenheter från sjukvården.

Jag märkte direkt att min berättelse berörde. De nickade instämmande, deras ögon fylldes med tårar och de log mot mig igenkännande. Jag förklarade hur osynliga mina barn hade varit under deras pappas sjukdomstid och att jag förvånades över att sjukvården inte hade ett skyddsnät för oss som småbarnsfamilj att falla ned i. Jag försökte att ge dem min bild av hur små detaljer skulle kunna ändras, så att bemötandet av barnen som kommer som anhöriga blir bättre.

Vi förde en bra dialog om hur deras verklighet på ett sjukhus ser ut och vilka gamla traditioner som lever kvar inom vården. Precis som i skolans värld, som jag själv känner väl, finns strukturer och tankesätt som är otroligt svåra att bryta och förändra. Att det från 2010 finns nya direktiv i Hälso- och sjukvårdslagen om att det är sjukvårdens ansvar, att tillgodose behov av stöd och delaktighet hos barn som är anhöriga, är ett faktum som knappt har nått fram till de som arbetar i verksamheten. Än mindre finns riktlinjer på avdelningarna att följa. Leksaker finns således inte alls och att ens fråga patienterna om de har barn är inte en rutin.

En kommentar dröjer sig kvar i mig efter min timme hos gruppen. Vi pratade om varför det inte har tydliggjorts vilka behov som finns hos barn och unga familjer som drabbas av svår sjukdom.

"Det finns för få som är som du." sa en av sjuksköterskorna.

Med det menade hon att är det är så få småbarnsfamiljer som uttalar sina behov. Ingen som sätter ord på vad barnen behöver. Så få anhöriga som kräver att själva få hjälp. Som vuxen får man helt enkelt stå på sig, ställa krav och kräva sin rätt, oavsett om man själv är fysiskt sjuk eller befinner sig inom vården som anhörig. Men ett barn kan omöjligen hävda sin rätt eller ens inse sina egna behov. 

"Ursäkta, jag tror att jag skulle må lite bättre av en stunds lekterapi." finns det ingen sexåring som skulle kunna säga. 

Men därför måste det finnas vuxna runt varje barn som kan uttrycka det. Jag kan inte tänka mig en mer skrämmande tillvaro för ett litet barn. Att ha en förälder som är döende på sjukhuset, den andra föräldern märkbart ledsen och rädd och helt utan förmåga att själv kunna greppa tillvaron. Dessa barn måste få börja synas, någon måste börja höra deras frågor och deras behov måste få tillgodoses.

1 kommentar på Se barnen!:

Kommentarer RSS
Anna on den 7 mars 2013 21:53
Jag har gjort liknande erfarenheter som du. Min man dog i en olycka sommaren 2011 och min dotter blev dessutom svårt skadad och vårdad på sjukhus i ett antal veckor. Just på det sjukhuset var omsorgen om oss fantastisk, helt fantastisk. Men när vi kom hem, till ett annat landsting, rycktes den tryggheten bort under våra fötter. Det tog mig lång tid, säkert ett halvår eller mer, av sökande på nätet, diskussioner med BUP, otaliga samtal till kommun och landsting innan jag fattade: Det finns ingen hjälp! Det spelade ingen roll hur många samtal jag ringde eller hur mycket jag hänvisade till lagen om nära anhörigstöd, vi kunde inte falla under någon kategori som man hade definierat stöd till. Och lagar tar tid att implementera... "Men titta på hur man arbetar i andra landsting som redan gjort det då", tänkte jag... Jag kunde inte tro att det var sant, att stå ensam med tre små barn och enbart bli hänvisad till det egna kontaktnätet. Dessutom att barns sorg bäst bemöts i det egna hemmet - jag skulle visst klara allt själv nu var det tänkt, om någon nu överhuvudtaget hade tänkt, vilket jag tvivlar på. Jag hade behövt stöd i hemmet den första tiden med allt från praktiska saker till stöttning i sorgen. Jag frågade alla professionella jag kunde, men inte ens en barnpsykolog på bvc kände sig kompetent nog att bara möta mina barn hemma hos oss. Va?? Jag fick bli kompetent på egen hand och mycket av min sorg fick jag skjuta upp i ett år. Då, när jag visste att jag hade byggt upp något relativt tryggt för mina barn och mig själv, då kom min sorg på fullaste allvar. Jag har kämpat, liksom du, och jag känner att du uttalar så mycket av det som jag själv upplevt. En vuxen kan söka hjälp på vårdcentralen men barnen var enbart hänvisade till BUP som jag ändå inte kunde ta mig till i en annan stad utan körkort. Hade vi tagit bussen hade jag fått åka med tre barn, den yngsta 7 månader, i en timme. Hela resan sammantaget hade tagit minst en halv dag då turerna är glesa. Det var ingen som såg detta som ett problem, det var mitt problem. Sjukresa eller remiss till närmre ort nekades vi. Jag gav upp kampen med dem. Bemötandet var förfärligt och förödmjukande i den utsatta situation jag befann mig i. Jag förstod att det handlade om pengar, inte vårt bästa. Jag beslöt mig för att hitta en annan väg för mig och barnen. Kyrkan fanns med sorggrupper. Där hittade vi andra i samma situation. Vi har nu också hittat fantastiska Randiga Huset i Stockholm och jag har tagit initiativ för att skolan ska arbeta med sorg och frågor om döden. Jag är väldigt glad över att se hur du tar upp de här frågorna och kommunicerar dem så väl. Du bekräftar det jag hela tiden har känt vara så orättvist och obefintligt; stödet till barn i sorg i samhället. Så här tycker jag: det behövs utbildning i bemötande vid sorg, det behövs tydligare lagstiftning och konkretiserande av stöd inom landsting och kommun. Även när det bara är en familj i taget som drabbas. (Om många skulle drabbas samtidigt kan visst resurser lättare sättas in har jag förstått). Dessutom måste det bli ett likvärdigt stöd över hela landet. Så trodde jag generellt att man ville ha det i Sverige 2013. Jag har fått höra som bortförklaring att vi är så ovanliga, att det händer så få, så man vet inte vad man ska göra när det händer. Det kan inte vara sant, det händer varje dag att barn förlorar en förälder - vi är bara lite utspridda här och där. Men vi finns. När det värsta händer en vill man inte höra att man är ovanlig. Till sist: jag vill att mina barn ska ha möjligheten att växa upp till trygga, fungerande människor, ha möjligheten att leva ett lyckligt liv. Jag gör det jag kan, man jag hoppas att det kommer en framtid då samhället sträcker ut en hand till de barn och föräldrar som hamnar i den situationen då en förälder dör. Du gör ett fint och viktigt arbete. Helt fantastiskt!
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint