Återbesök
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Återbesök

Idag har jag varit på studiebesök på Astrid Lindgrens barnsjukhus, vid Karolinska i Stockholm, för att kunna ta del av och få se hur lekterapi och medveten barnsyn kan fungera inom vården. Mötet med en inspirerande lekterapeut och hennes kloka chef gav mig ny luft under mina vingar. Jag har ju en vision om att kunna hitta sätt att förbättra livssituationen för barn som lever som anhöriga till svårt sjuka föräldrar och den nypa tro på att det arbetet är värt all möda växte idag. 

När jag anlände i förmiddags till sjukhusentrén slog det mig plötsligt att jag inte satt min fot där på tre år. Jag förstod med ens vad den där lite oroliga, nervösa känslan i magen jag hade i morse, handlade om. Varför mina steg från bussen var så långsamma och varför det med ens blev så svårt att dra djupa andetag. Jag greppade ett hårt tag om min handväska och fick riktigt ta sats innan jag klarade av att kliva in i sjukhuset.  

Det var ett agerande som inte alls är likt mig. Jag klampar lätt in i alla nya sammanhang, hälsar glatt på nya människor och tycker om att få komma till olika platser varje dag. Men för mig var ju detta gamla välkända kvarter. 

Det första jag såg innan jag klev in i entrén var skylten som pekar mot Radiumhemmet. Jag kan vägen dit utan att tänka. Jag vet hur man hittar dit via katakomberna under sjukhuset och jag vet precis vilka dörrar som är tröga att öppna och hur många trappsteg det är i trapphuset.  

Innanför entrédörrarna finns Pressbyrån, där min man köpte rosor till mig på alla hjärtans dag. Det var liksom den enda butik som han lätt kunde ta sig till och jag minns att han ursäktade sig för att inte ha mer fantasi än en bukett rosor.  I samma kiosk brukade jag köpa kvällstidningar och salt lakrits. Särskilt minns jag den där kvällen då vår son ensam skulle sova över hos sin pappa under en av behandlingarna. Då köpte jag varsin påse Djungelvrål till dem. Från den dagen är den sortens godis vår sons favorit. 

På andra sidan huvudbyggnaden ligger parken, dit vi tog med oss barnen så att de kunde få springa av sig, den där skräckfyllda våren för tre år sedan. Jag är säker på att träd och buskar där snart börjar blomma lika prunkande, med lika starka dofter och ljusgröna blad som vi upplevde då. Men jag klarade inte av att gå dit idag. Jag måste ta alla intryck i små doser. Men sakta under förmiddagen, fick jag insikten om att jag ännu har en hel del kvar att bearbeta. 

Tillsammans med den visa lekterapeuten idag kom jag fram till att jag ska ta med barnen dit. Äta picknick i parken. Minnas vilket rum som pappa låg i och köpa Djungelvrål i Pressbyrån. För att sedan avsluta i lekterapins lokaler, dit vi borde ha fått gå för tre och fyra år sedan. En heldag på Karolinska sjukhuset, det tror jag vi alla tre skulle må bra av. 

Jag tror nämligen på att i små doser i taget, utsätta oss för sorgen i alla dess skepnader. Förr eller senare kommer vi säkert att ha ärenden till det sjukhuset och då är det bra om vi i ro, tillsammans, har mött de tunga minnen som finns där. För det enda jag kunde önska i morse då jag klev av bussen var att få hålla mina barn i händerna. Det är de som ger mig modet att stå rak när allting svajar.

0 kommentarer på Återbesök:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint