Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

maj 2012

De modigas sång

"Det var som en annan värld
Så vad ska jag göra
Hoppas att drömmen bär
Det är det jag vill höra
Jag kan aldrig vända om
Den vägen är för lång
Det är de modigas sång"


Det här är en låt jag lyssnar mycket på just nu. Kanske för att jag känner igen mig i texten. För jag besitter ett stort mod. Så tänker jag ofta, att modet jag bär inom mig är den kraft jag har att luta mig mot.

Så nära

Igår hjälpte jag min son att göra ett minnescollage av sin pappa. Hans uppgift var att klippa ut bilder från tidningar som påminde honom om hans pappa, för att sedan klistra upp bilderna på ett stort pappersark. Så det blev till att gräva djupt ner i alla minnesrötter. Att leva med barn i sorgen, även om flera år har gått, är att ständigt ha sorgen nära invid sig. Ständigt vrida på sina minnen ur nya vinklar, förklara med nya ord, hitta ny förståelse.

Stark som du

Idag har jag stått i mitt stökiga kök och bakat bullar. Under tiden lät jag Spotify spela musik och jag valde en skiva som jag inte hade lyssnat så noga på. När den här låten spelades hajade jag till. Jag hade aldrig hört den förut men orden träffade mig rakt i hjärtat.


Orden fick mig att tänka på de allra sista minuterna av min mans liv. Jag låg då invid honom, tätt nära, och lyssnade till hans tunga andetag.

Dyka ner

Mitt yngsta barn har feber,högfeber. För ett dygn sedan hade jag en sådan där natt som alla föräldrar måste gå igenom ibland. En vakande natt, med en stickande klump av oro i magen. Lirka, lura, tvinga i febernedsättande och ändå behöva öppna fönstret för att släppa in sval luft och badda het liten kropp med blöta handdukar. Vakna upp i fågelkvittrande gryning och inse att man kanske sovit i två timmar, sammanlagt.

Se barnen!

Idag var jag inbjuden att hålla ett föredrag för en grupp kontaktsjuksköterskor inom cancervård på Danderyds sjukhus. De bad mig att ge dem ett anhörigperspektiv och beskriva mina erfarenheter från sjukvården.

Jag märkte direkt att min berättelse berörde. De nickade instämmande, deras ögon fylldes med tårar och de log mot mig igenkännande. Jag förklarade hur osynliga mina barn hade varit under deras pappas sjukdomstid och att jag förvånades över att sjukvården inte hade ett skyddsnät för oss som småbarnsfamilj att falla ned i.

Återbesök

Idag har jag varit på studiebesök på Astrid Lindgrens barnsjukhus, vid Karolinska i Stockholm, för att kunna ta del av och få se hur lekterapi och medveten barnsyn kan fungera inom vården. Mötet med en inspirerande lekterapeut och hennes kloka chef gav mig ny luft under mina vingar. Jag har ju en vision om att kunna hitta sätt att förbättra livssituationen för barn som lever som anhöriga till svårt sjuka föräldrar och den nypa tro på att det arbetet är värt all möda växte idag.

Oväsentligt

Häromdagen sa någon till mig: 

”Monika, hur många personer frågade dig om hurdumådde under din mans sjukdomstid?” 

Under hela cancertiden kände jag alltid starkt stöd från vår familj och alla våra vänner. Från dem ställdes nog frågan ofta men det var sällan som någon inom vården såg mig. 

Jag minns en sjuksköterska som frågade mig om det. Hon arbetade vid strålningsavdelningen och var den som riktade in apparaten mot min mans rygg.

Tro - hopp

Mina barn bär fortfarande en stark vilja att få veta var deras pappa finns nu. Jag som själv inte har någon religiös tro har givit dem olika förklaringar och visat dem vad människor i världen tror händer efter döden. Jag har berättat om reinkarnation och om hur vissa tror att man återföds till det här livet men i en annan kropp. Jag har förklarat att vissa tror på en himmel där man oavsett sjukdom som man dött av får må bra och vara lycklig.
Site Builder drivs av  Vistaprint