Jag lever!
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Jag lever!

I helgen tog jag en promenad till min mans grav. Den finns vid den vackra vitputsade kyrkan i närheten av där vi bor. Jag tycker om att gå dit, tror mig få lite mer kraft där invid stenen och njuter av tystnaden och lugnet på kyrkogården. Jag minns när jag åkte dit ett par veckor efter hans död för att välja gravplats.

"Du vill väl ha en dubbelplats?" frågade kyrkogårdsförvaltaren utan att vänta på mitt svar. Som om det skulle vara självklart att jag önskade begravas vid min makes sida.

Jag stod där på kyrkogården, 33 år ung, och stirrade på den lilla gräsplätten. Jaha, skulle jag här och nu besluta om var jag skulle begravas? Jag som möjligen kan komma att leva i 50 år till. Är det naturligt att vilja begravas bredvid sin man? Förväntas man tänka så när man blir änka?

Min man älskade jag högt och vi levde samman i nio år. Nio lyckliga år som jag alltid kommer att bevara ömt i mitt hjärta. Han var min pusselbit i livet och en liten del av mig kommer nu att vara trasigt så länge jag lever.

Men om jag har 50 år kvar av livet så finns det ju en liten chans att jag kan komma att älska och leva samman med en annan man i bra många fler år än vad jag gjorde med mina barns pappa. Är det inte mer troligt att jag i så fall kommer att vilja begravas invid den mannens sida?

När jag efteråt tänkte på den där välmenade frågan om dubbelplats, provocerade den mig. Jag upplevde det som att en del av mig förväntades att dö i och med att min man dog. När jag i somras blev utvald att bli lyssnarnas sommarvärd i Sommar i P1 och fick chansen att berätta vår historia blev därför en sak oerhört viktig för mig att förmedla. Min vilja att leva. Så här avslutar jag mitt sommarprat:

"Så lever jag. Jag låter sorgen ligga som en varm filt över oss, som värmer oss med våra minnen. Jag saknar och gråter en skvätt varenda dag. Jag tar långa promenader, tar nya kliv och andas ny luft. Jag vågar och satsar och är medveten om jag kommer att falla många gånger på vägen. Det är det värt. För jag vill känna att jag har levt mitt liv!"
 
Kanske är det just vid mans sida jag vill begravas. Jag älskar platsen, mina barn kommer alltid att ha sin pappa där och jag kanske aldrig kommer att älska någon lika starkt som jag älskade honom. Det hela handlar mer om att jag inte vill grunna över sådant just nu. Nu vill jag finnas här, inte missa en sekund av mitt liv. Njuta, gråta, uppleva, misslyckas, skratta, älska, dyka ner i smärta och nå nya höjder av lycka. Jag lever!

2 kommentarer på Jag lever!:

Kommentarer RSS
JackH on den 26 april 2012 18:20
Byråkrater och tjänstemän är så okänsliga, ofta utan att ens veta om det själva. Till slut går till och med döden på rutin för de stackarna. Hujedamej. Jag förstår att du reagerade. Tack för att du delar med dig av så mycket viktigt här i bloggen, Monika!
Svara på kommentar


Monika on den 24 maj 2012 07:57
Jag reagerar varje dag, på många saker som gäller sorg och död och barn som inte bemöts med respekt. Jag försöker att göra något åt en del av det som upprör mig. Tack för att du läser bloggen Jack!
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint