Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

april 2012

Jag lever!

I helgen tog jag en promenad till min mans grav. Den finns vid den vackra vitputsade kyrkan i närheten av där vi bor. Jag tycker om att gå dit, tror mig få lite mer kraft där invid stenen och njuter av tystnaden och lugnet på kyrkogården. Jag minns när jag åkte dit ett par veckor efter hans död för att välja gravplats.

"Du vill väl ha en dubbelplats?" frågade kyrkogårdsförvaltaren utan att vänta på mitt svar.

Balansera drömmar

Ibland kan jag tänka att drömmen vore att få sitta ensam på ett café med en pocketbok i handen. Eller strosa på en sandstrand, vid vattenbrynet och låta havet svalka mina fötter, helt ensam i ro med mina tankar. Eller kunna hyra tre bra filmer på en gång och sitta i soffan och se dem i sträck. Eller åtminstone få sova ensam en hel natt utan att få en liten hand eller en spretande fot i ansiktet. 

Jag är mamma till 200 %.

Lyckobubbla

För exakt nio år sedan var jag höggravid och skulle bara gå på toaletten innan vi skulle släcka lampan och sova, jag och min man. Då gick vattnet. Ivriga och förväntansfulla plockade vi ihop våra saker, ringde BB och fnittrade som små barn. Inga blivande föräldrar kunde vara lika redo som vi var i den stunden. Lugna och trygga, säkra på att allt skulle gå bra och att vi skulle få njuta i vår lilla lyckobubbla.

Styrka?

Idag ombads jag att formulera hur jag levde de sista dagarna av min mans liv. Vad jag gjorde under alla de långa timmarna, hur jag tänkte, vad jag hade fokus på och hur jag resonerade. När jag letade i minnet och sökte efter rätt ord fick jag en insikt om vilken otrolig tyngd jag hade att bära på då. Det första jag kom på att beskriva av de sista dygnen var:

"Jag somnade alltid efter att min man hade somnat på kvällarna. Som för att hålla kontroll över situationen, trots att den var fullständigt utom min förmåga att kontrollera.

Närvarande, nära

Påskhelgen har vi njutit av i vår älskade dalaby. Jag har den senaste tiden känt mig så trött, i både kropp och själ, dyster och vemodig. Ledsen helt enkelt. Så att få komma hit var precis vad jag behövde. Här hittar jag alltid ny energi. Det vackra landskapet och den klara luften ger min själ den påfyllnad den så väl behöver. 

I tio år har jag haft det här huset. Ett halvår innan vi gifte oss köpte vi det.

Vilken tur!

"Vilken tur att du fick barn! Annars hade du varit helt ensam."

Så brukade min dotter säga till mig, ungefär ett år efter att hennes pappa dött. Tur. Ja, så kanske man kan se det. Jag själv har ofta tänkt samma tanke men mer valt ord som lycka för att beskriva det. Just det faktum att jag har barnen är det enda som fått mig att fortsätta, min enda mening med livet. Men kanske är tur ett bättre sätt att formulera det på.
Site Builder drivs av  Vistaprint