Förändrad sorg
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Förändrad sorg

När jag intervjuades av Kattis Ahlström i direktsändning i fredags, fick jag frågan om hur sorgen känns nu, när snart tre år har gått. Jag har inte riktigt resonerat kring det tidigare. Lite ledsen har jag funderat på det idag. Ledset konstaterar jag att sorgen har fått en helt ny skepnad. Mer avlägsen. Dämpad. Som inbäddad i bomull, längst in i mitt hjärta. 

Sakta inser jag hur ensam det får mig att känna. Så länge sorgen låg som en filt över mina axlar höll jag mig varm. Så länge jag kunde minnas hans doft och hur det kändes att röra vid hans kind höll jag honom nära. Så länge jag kunde blunda och tydligt se hans ansikte framför mig höll han mig sällskap. Nu är jag alldeles ensam. 

Och så ska det väl vara. Så är sorgens väg. Så går livet vidare och så lär man sig att leva på ett nytt sätt. Det sker utan att jag har noterat det. På så sätt känns det sorgligt. Som att jag har vänt mig om, blickar framåt nu och inte längre har samma behov av att titta över axeln och sakna honom i varenda stund. 

Jag har tyckt om sorgen. Att gråta har varit att få stanna kvar i känslan, tillåta saknad, obegriplighet och ilska. Nu tar oftare skrattet överhanden. När jag och barnen pratar om honom gör vi det med glädjen närvarande. När vi ser på foton och pratar om våra minnen ler vi. Visst är jag lycklig över att jag nu har tacksamhet och glädje som sällskap. Men jag kan sakna den där närheten som jag kände i gråten. Sorg och saknad kommer jag naturligvis att känna för resten av mitt liv. Men på ett nytt sätt. Jag måste nog bli sams med det.

1 kommentar på Förändrad sorg:

Kommentarer RSS
Sophia on den 26 mars 2012 20:10
Ja, så är det. Sorgen hade nästan blivit en vän och plötsligt märkte jag också att den förändrats. På något märkligt sätt känns det än mer ensamt nu. Kram på dig!
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint