Ingen rädsla
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Ingen rädsla

Idag satt jag och barnen och samtalade vid middagsbordet, så där som man gör i en familj. Men samtalsämnet i vår lilla familj hamnade kring ett ämne som inte så många andra berör, kan jag tro. Vi pratade om hur barnens pappa dog. Om hur sjukhemmet var möblerat, vad sköterskorna hette och om hur allt gick till. Båda barnen kom ihåg detaljer, smaker och lekar de lekte där. Min son kom ihåg att han hörde sin pappas sista andetag. Min dotter mindes hur hans hud blev kall och vit då han dött. Vi fortsatte samtalet om hur blodomloppet och hjärtat fungerar. 

När jag berättar för människor om det ögonblicket då min man dog, om att våra barn var med och stannade vid hans döda kropp i flera timmar efteråt, får många samma reaktion; "Blev inte barnen rädda?"
Det kan jag inte med säkerhet veta men om de hade blivit rädda i den stunden då hade de nog inte kunnat prata så obehindrat om det idag. Då var jag hela tiden lyhörd för hur de reagerade. Jag upplevde aldrig att de kände någon rädsla. Inte när jag berättade att deras pappa snart skulle dö, inte i själva dödsögonblicket och inte under de timmar då vi fanns kvar vid hans sida och tog vårt långsamma farväl.

Ett barn speglar sin omgivning. Den sköterska som arbetade den där natten då han dog var lugn, tydlig och orädd. Hon var den i personalen som hade kommit mina barn riktigt nära, för hon såg dem, pratade med dem, lät dem hjälpa till och de litade på henne. Det osynliga band av förtroende dem emellan gjorde att de kunde lita till hennes lugn.

För mig innebar det en stor trygghet. En del av mig tror att min man valde att lämna oss just den natten, då vår favoritsköterska kunde hålla sina armar omkring oss. Hon blev som en del av vår familj under den där långa nattens timmar. Tack vare hennes närvaro kunde jag behålla mitt lugn och med säkerhet känna att jag inte var rädd. Jag var en himla massa annat; ledsen, arg, nyfiken, trött, fylld av kärlek och ömhet. Men inte rädd. Och jag vet att det är den allra största anledningen till att våra barn inte visade några som helst tecken på rädsla. 

0 kommentarer på Ingen rädsla:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint