Min blogg
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

mars 2012

Osynlig

När jag får förfrågningar om att berätta om mina erfarenheter som anhörig är jag alltid snabb och noggrann med att belysa barnens situation. Jag beskriver hur de har bemötts, eller hur deintehar bemötts snarare. Jag beskriver vad barnen hade behövt och vilka lösningar som skulle kunna finnas, för att ge barn som anhörig till sjuk förälder en bättre tillvaro. 

Idag försökte jag formulera hurjagsom vuxen anhörig hade det.

Förlorade drömmar

För fem år sedan började jag och min man planera för en resa till Kina. Vi har en vän som bor i Peking så vi ville passa på att besöka honom under OS 2008. Jag har min födelsedag den 8 augusti och 08.08.08 skulle OS-invigningen äga rum, så min födelsedag skulle firas på den stora arenan. Vår vän ordnade biljetter till evenemanget och vi köpte våra flygbiljetter.

Några månader efter att vi hade betalat för biljetterna trängde sig cancern in i vårt liv.

Förändrad sorg

När jag intervjuades av Kattis Ahlström i direktsändning i fredags, fick jag frågan om hur sorgen känns nu, när snart tre år har gått. Jag har inte riktigt resonerat kring det tidigare. Lite ledsen har jag funderat på det idag. Ledset konstaterar jag att sorgen har fått en helt ny skepnad. Mer avlägsen. Dämpad. Som inbäddad i bomull, längst in i mitt hjärta. 

Sakta inser jag hur ensam det får mig att känna. Så länge sorgen låg som en filt över mina axlar höll jag mig varm.

Samtal om sorg

Nu är det dags för alla oss vanliga att ta chansen att bli en av sommarpratarna i P1:sSommar. Jag kan intyga att det är en fantastisk upplevelse! Att få välja ord, känsla, stämning, musik och budskap, och få föra fram det under en och en halv timme, i ett alldeles eget radioprogram. Det är mäktigt.

Med anledning av detta bjöds jag  in som gäst i Kattis Ahlströms fredagsprogramSalongeni P4 (16 mars 2012).

Vi hade ett fint samtal om hur det var att bli lyssnarnas sommarvärd, om vilka reaktioner jag fått efteråt och naturligtvis pratade vi om min familjs situation.

Krossade drömmar

Jag minns en sommar, vi åkte runt i en lånad Volvo, min man och jag. På väg mot, jag minns inte vad; framtiden? På stereon spelades Ulf Lundell och jag hade så svårt att tycka om hans musik. Men en låt berörde mig djupt. Min minnesbild av oss två i framsätet på den där Volvon är så tydlig, jag vet precis hur jag kände när den här låten spelades:


Just den där sommaren, vår allra första gemensamma, vaknade vår dröm om att se Toscana tillsammans.

Ingen rädsla

Idag satt jag och barnen och samtalade vid middagsbordet, så där som man gör i en familj. Men samtalsämnet i vår lilla familj hamnade kring ett ämne som inte så många andra berör, kan jag tro. Vi pratade om hur barnens pappa dog. Om hur sjukhemmet var möblerat, vad sköterskorna hette och om hur allt gick till. Båda barnen kom ihåg detaljer, smaker och lekar de lekte där. Min son kom ihåg att han hörde sin pappas sista andetag.
Site Builder drivs av  Vistaprint