Kontakt
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Kontakt

"Pappa blev en fågel." konstaterade min dotter en dag vid köksbordet. Jag undrade vad som fick henne att tänka så och hon sa:
"Jo, för varje morgon när jag går och sätter mig i soffan så sitter det en liten fågel ute på altanen."

Kanske är det hennes önskan om att ha sin pappa nära hos sig. En vilja att han ska kunna se henne, varje morgon. Att hon kan få ha en form av kontakt, nästan som en kommunikation med den där lilla fågeln. 

Kanske har hon anammat min syn på saken. Att vi inget vet om vad som händer med oss efter döden, så att kunna anta formen av en fågel eller en fjäril låter lika främmande, eller lika naturligt, som att allt blir svart eller att det finns ett himmelrike.

Om man kan se den man saknar för ett ögonblick, en mikrodel av en sekund, i blicken på en fågel, då kan man snudda vid det där obegripliga. Det där ofattbara i att en pappa kan dö, precis när man som mest vill ha honom nära. Och kanske fungerar det som en tröst. Som en värmande omfamning mitt i allt det tröstlösa. För mig känns det i alla fall trösterikt att se honom på det sättet. Som att han letar sätt att ta sig hit och hälsa på. 

För jag vet att han vill se sin dotter varje morgon. Han vill se hennes leende och höra hennes bror skratta. Han vill se oss tre när vi ordnar med våra morgonrutiner, tjatar på varandra och tar oss igenom vår vardag.  Jag är glad för att vår dotter har förmågan att hitta honom de där korta sekunderna och jag hoppas så innerligt att det är en kontakt som hon kan få behålla under hela sin uppväxt.

0 kommentarer på Kontakt:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint