Den svåraste sorgen
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Den svåraste sorgen

Den absolut svåraste sorgen måste vara den att förlora sitt barn.  Jag kan inte förringa någon form av sorg men som förälder är just det den svartaste mardrömmen. Min man saknas inte bara av mig och två barn, hans mamma förlorade ju också sin son. Att tänka sig in i hur det är för min svärmor är obegripligt. Jag ser så tydligt att hennes sorg är genomträngande och evigt skavande.

Jag minns ett samtal jag hade med min man, precis efter att vi hade fått beskedet om att hans cancerceller var elakartade. Vi satt där i hans lilla rum på avdelningen där han vårdades och försökte greppa informationen vi just hade fått. 

Det var som att hela vår värld hade fallit samman. Ingenting fanns att gripa tag i, inget vi sa eller gjorde skulle göra någon skillnad, endast skräck fanns i våra blickar. Men ett kunde vi enas kring. Att vi båda kände tacksamhet över att det inte var ett av våra barn som drabbats av cancer. Både han och jag skulle kunna klara av vad som helst så länge våra barn fick vara friska.

Kanske är det precis den tanken som stannat kvar i mig. Som gjort mig stark och som hjälpt mig genom min sorg. Så länge våra barn har det bra kan jag bära allt. För att kunna ge dem allt det vi hade planerat för dem; trygghet och lycka, så behöver jag klara av det här. Och det räcker inte med att klara sig. Det räcker inte med att överleva. Jag vill leva. För det hade min man velat fortsätta att göra även om inte jag hade funnits kvar.

Sen vinklar jag ibland vår tragiska historia från ett annat perspektiv. Det som ibland växer till en outhärdlig sorg i mig. Det att han faktiskt förlorade sina barn. Han låg där i sin dödsbädd, medveten om att han tvingades ta avsked av dem. Han såg rakt in i den mardröm vi fasade. Han fick inte se dem växa upp. Han fick bära den svåraste sorgen.

1 kommentar på Den svåraste sorgen:

Kommentarer RSS
Sara on den 25 januari 2012 10:35
Tänk att precis den där diskussionen hade vi också. Kändes helt sjukt, men det lindrade på något sätt att tänka på att det faktiskt kunde ha varit ÄNNU värre. Om nu en av oss skulle drabbas, så kom han själv fram till att det var bäst att det var just han av oss fyra i familjen.
Svara på kommentar

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint