Minnen
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Minnen

Idag tog jag en promenad genom Vasaparken. Jag översköljs av många olika minnen. Från dagar då våren vispade runt i trädkronorna och från milda sommarkvällspromenader. Jag minns slaskigt vintertrask över gångvägarna och höstruskiga regndroppar.

När jag passerar lekparken minns jag min 30-årsdag. Vi gjorde en utflykt med barnen den dagen. Jag kommer ihåg att vi åt hamburgare till lunch, på grillen vid Odengatan. Vi berättade för barnen att det var här, på något av husen runt parken, som Karlsson på taket bodde.

Bakom lekparken, mot S:t Eriksplan till, rosar sig ett vackert minne fram, som jag bär nära mitt hjärta. En kärlekshelg i oktober 2007. Vi hade ordnat barnvakt och bokat hotellrum för en natt. På kvällen åt vi gott och efter middagen promenerade vi genom Stockholm, nästan som om vi vore turister i vår egen stad. Vi gick upp mot Rörstrandsgatan och stannade för en kaffe på en italiensk restaurang. Vi mindes vår första middagsdejt den kvällen. Skrattade åt minnen från just den gatan men från många år tidigare. Det blev vår sista bekymmersfria kväll. Våra sista drömmar formulerades den natten. Hans rygg började smärta under helgen och en vecka senare togs han in för magnetröntgen.

På andra sidan parken finns minnen av ett helt annat slag. Där på en parallellgata ligger mottagningen där den psykolog arbetar, som jag besökte under de sista månaderna av min mans liv. Jag minns en vinterdag 2009 då jag genade över parken till ett av våra möten. Jag kan ännu minnas min behärskade, sammanbitna kontroll. Min rädsla. Min sorg. För även om han levde ytterliggare några månader efter den dagen så hade sorgen tydligt tagit sig ett grepp om mig. 

Träden är ännu desamma i Vasaparken. Snön letade sig ner över parkbänkar och gungor idag, när jag sakta promenerade genom minnena. Jag låter dem finnas kvar där i mig. De glada, de sorgsna och de vackra minnena. För de är alla en del av den Monika jag blivit idag.

0 kommentarer på Minnen:

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint