Julefrid
Företagets namn - Företagsmeddelande
RSS Följ Bli fan

Senaste inläggen

I jämförelse kan inget mätas med det
Jag var aldrig rädd för döden
En sagolikt kärleksfull dag
Den starkaste flickan i världen
Jag ska nog inte berätta

Kategorier

Cancer. Närstående. Anhöriga. Barn.
Döden
Drömmar. Separation.
Ensamhet
Kärlek
Kontakt. Död.
Krossade drömmar
Längtan. Saknad.
Lycka. Maktlöshet
Maktlöshet
Minnen. Sorg.
Otillräcklighet, sorg, barn
Saknad. Tårar. Lyckliga.
Sorg.
Stöd. Sorg. Barn.
Stolt
Tacksamhet

Arkiv

september 2018
juli 2018
juni 2018
maj 2018
januari 2018
augusti 2017
juni 2017
mars 2017
januari 2017
oktober 2016
september 2016
juni 2016
maj 2016
april 2016
mars 2016
februari 2016
december 2015
november 2015
oktober 2015
september 2015
augusti 2015
juli 2015
juni 2015
maj 2015
april 2015
mars 2015
februari 2015
januari 2015
december 2014
november 2014
oktober 2014
september 2014
augusti 2014
juli 2014
juni 2014
maj 2014
april 2014
mars 2014
februari 2014
januari 2014
december 2013
november 2013
oktober 2013
september 2013
augusti 2013
juli 2013
juni 2013
maj 2013
april 2013
mars 2013
februari 2013
januari 2013
december 2012
november 2012
oktober 2012
september 2012
augusti 2012
juli 2012
juni 2012
maj 2012
april 2012
mars 2012
februari 2012
januari 2012
december 2011

drivs av

Min blogg

Julefrid

Julpyntning pågår för fullt i mitt lilla radhus. Barnen spritter av julstämning, öppnar adventskalendrar och sjunger luciasånger. Jag har svårt att anamma julens förväntan, märker jag med visst vemod. Varför? Är det bara för att vädret mer liknar oktoberstormar och temperaturen knappt når ner under noll? Eller är det de senaste jularnas sorg som satt sina spår?

För fyra år sedan hade min man precis insjuknat i cancer och en vecka före jul opererades han för första gången. Den stora tumören togs ut och han ägnade juldagarna på Karolinska sjukhuset. 

”Nästa jul kan ju bara bli bättre för er!” sa en av min mans kollegor till mig under de dagarna. Ja, om vi alla är vid liv då, tänkte jag. För även om inga läkare gav oss några som helst tidsmått eller egentliga bedömningar insåg jag att han inte skulle finnas kvar i livet särskilt länge. 

Men en jul till fick vi tillsammans. En skimrande vacker jul. Vi skapade minnen den där sista julen som våra barn fortfarande bär med sig. Som de alltid kan ha kvar. Jag minns att vi under de juldagarna var smärtsamt medvetna om att cancern tagit sig tillbaka till min mans kropp och att det förmodligen skulle bli vår sista jul. Vi uttalade det aldrig i ord men det syntes i våra blickar. Kändes i våra omfamningar. Hördes i våra andetag. 

Nu står vi inför julen för tredje gången utan honom. Kanske är det han som saknas i min julefrid. Kanske har jag funnit mig tillrätta med att vara ensam i så många andra områden av mitt liv att julen inte riktigt orkats med. Men jag kan inte stressa fram en julkänsla bara för att jag vill. Jag får väl slappna av och hoppas att jag med barnens hjälp ser gnistrandet och glittret. Om inte i granen eller i snön utanför fönstret så i deras lyckliga ögon.

2 kommentarer på Julefrid:

Kommentarer RSS
Sara on den 14 december 2011 11:39
Hej Monika! Glad att hitta din blogg. Vi har gått igenom så lika upplevelser och ungefär samtidigt och med ungefär lika gamla barn. Jag lyssnade på ditt sommarprogram och kände igen allt du sa. Det är ju ingen tröst egentligen, för det är hemskt att det drabbar fler småbarnsfamiljer, men ändå skönt på något sätt att inte vara helt ensam med sina upplevelser. Tack för att du delar med dig. Vi går också in på tredje julen utan pappa. Eftersom vi har firat alla jular på olika sätt varenda år, så ser jag inte på det med sorg. Värre för mig är nyår. Men jag hoppas att det ska ha lättat i år, tredje gången. Jag lägger till dig på min bloggroll. Titta gärna in till mig. Kram Sara
Svara på kommentar
 
Monika on den 19 december 2011 10:35
Hej Sara! Jag har kollat in din sida och det känns detsamma för mig. Inte att det är skönt att läsa om att andra genomgår detsamma men att kunna spegla sig i en annan människas liknande erfarenheter är ändå en trygghet. En förvissning om att man inte är ensam. Att man inte är den enda som tvingats igenom detta tunga. Jag kommer att fortsätta läsa dina texter och hoppas att du tittar in här igen! Kram Monika

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint